Ladykillers i ny version

Bröderna Ethan och Joel Coens (”Fargo” och ”O Brother Where Art Thou”) har gjort en nyinspelning av den brittiska klassikern ”The Ladykillers” från 1955. Berättelsen om ett gäng skurkar som hyr ett rum hos en gammal dam, och medan de låtsas att de är en hårt arbetande stråkkvartett, förbereder ett rån mot en värdetransport. Den vänliga, men irriterande hyresvärdinnan blir dock ett problem, och skurkarna försöker på alla sätt röja henne ur vägen.

Då, på 50-talet spelades den labile gangstern i huvudrollen av Alec Guiness - i den nya versionen görs samma roll av Tom Hanks. Elin Claeson har varit på bio och bedömt den moderniserade - och amerikaniserade versionen av den gamla brittiska komedin.

Nyinspelning. Jag tänker på vindsröjningar. Damma av, plocka fram, putsa upp, åh - nostalgi! Och sen - insikt: anledningen att den där grejen på vinden står på vinden...

Orginalet av ”The Ladykillers” skrevs och regisserades i efterkrigstidens England där kolröken låg tung över fallfärdiga hus och där poliskonstaplarna blåste i sina visselpipor och sprang så hjälmarna halkade på sned. När de snajdiga bröderna Coen gör sin remake så flyttar de historien till en sömnig småstad i amerikanska södern. Med tanke på brödernas förkärlek för skruvade komedier placerade i amerikanska hålor så skulle det ju kunnat bli fräckt. Ingridienserna är de rätta för en Coenfilm: där finns musiken - i det här fallet svängig gospel mixad med hiphop, eller hippety-hop som filmens gamla dam säger. Där finns miljöerna; som tillexempel ett soptippsberg i floddeltats mynning trafikerat av tyst glidande soppråmar och där finns de finurliga karaktärerna. Tom Hanks gör skurken med planen. Här har han fått namnet professor Goldthwait Higginson Dorr och han presenterar sig som professor i grekiska och latin med stor kärlek till rennässansmusik och Edgar Allen Poes diktning.

Allt detta sammantaget - skurk, soptipp, rennässansmusik och gospel - visst låter det som en Coensk anrättning?

Men, tyvärr - soppan är rätt smaklös.

Stereotypa karaktärer med dumma repliker hade jag kunnat stå ut med om historien i sig hade berättats på nåt klämkäckt sätt - men det blir bara tråkigt.

När jag passar på att se orginalet från -55 blir jag inget annat än förvånad. Där kan man visserligen förstå att Alec Guinness lismande skurk inte riktigt rår på 77-åriga Katie Johnsons virriga dam men i övrigt är det en rätt trist film för att vara komedi.

Så varför - om man nu envisas med att damma av nåt gammalt vindsfynd - varför se till att det enda man tar med sig från orginalet är långtråkigheten? Obegripligt.)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".