Blaskigt kaffe

Amerikanen Jim Jarmusch har gjort sig känd som en egensinnig filmregissör. Kanske har ni sett ”Dead Man” med Johnny Depp på svartvit resa genom 1800talets guldvaskaramerika, eller ”Ghost Dog: the way of the samurai” med Forest Whitaker som existenisalistisk yrksemördare med förkärlek för brevduvor. När nu Coffee and Cigarettes får svensk premiär är den bara ytterligare ett bevis på Jarmusch förkärlek för svartvitt foto, absurda situationer och tålmodighet. Filmen är består av ett antal korta historier som inte har mer gemensamt än att de alla utspelar sig på caféer - och den första scenen spelades in redan 1987, ytterligare en inspelning gjordes 1992 och så färdigställdes filmen under 2003. Elin Claeson har sett ”Coffee and Cigarettes”:

Med konflikten Birro-Hobert färsk i minnet är det inte svårt att sucka högt åt manliga konstnärers egon: ”jag kan, se min genialitet, erkänn mig!”

Jim Jarmusch har gjort filmer som klarat kritikernas granskning och han har - nöjt - fått epigoner.

Men Coffee and Cigarettes sätter myror i mitt huvud. För här är det anspråkslöst och superpretto på samma gång. Föreställ er att det ligger en filmskola mitt på Hollywood boulevard och att kändisarna som går förbi då och då kliver in och är med i nån elevproduktion. Så känns det - Jarmusch är den där eleven med slitna svarta jeans som sitter och tuggar tuggummi, väl medveten om att han minsann redan kan det här. Och nu gör han en film vars idé helt kort är: ”En novellfilm i svartvitt om att mötas över en kopp kaffe”.

Varje scen är filmad i någon cafémiljö; rutiga dukar, kaffekoppar med blaskiga slattar i, överfulla askfat. Karaktärerna verkar vänta på något eller någon och de trevar sig fram i konversationen med den som sitter mittemot. Det svartvita fotot är grynigt och darrigt. Diverse olika musiker - Iggy Pop tillexempel och skådespelare - Bill Murray och Cate Blanchett tillexempel kliver in och säger några ord de olika scenerna - och de flesta gör det utan att skämma ut sig. 

Ett fåtal scener filmades för många år sedan och har visats som kortfilmer på olika festivaler - det kan jag förstå, flera av scenerna håller för det - men alltihop sammantaget blir till sega oengagerande 96 minuter.

Elin Claeson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".