Joyce Carol Oates för alla åldar

”Hon är en av USAs mer framstående författare” står det i Bonniers höstkatalog - och den man då talar om är Joyce Carol Oates, och man listar hennes tre senaste på böcker på svenska: ”Blonde”, ”Mitt i livet” och ”Jag ska ta dig dit”. Nåja, Joyce Carol Oates är en extremt produktiv författare och den allra senaste är väl ändå ”Vilda gröna ögon”, i översättning av Helena Ridelberg. Men, det är klart, den rubriceras som ungdomsroman och det räknas ju inte alltid. Hur det nu än förhåller sig - så finns den i alla fall, och Anneli Duvfa har läst ”Vilda gröna ögon”.

Berättarjaget är Francesca, kallad Franky, 14 år, mellanbarn i familjen Pierson, där pappa Reid är före detta stjärna i amerikansk fotboll, numera sportkommentator på TV. Familjen är rik och känd och glamorös - deras hus en arkitektritad futuristisk dröm. Barnen söta och duktiga.

Men allt är inte så bra som det verkar. Det är någonting som är fel mellan pappa och mamma - något så djupt felaktigt att det inte går att tala om, inte ens får låtsas om. Något som snärjer hela familjen i en sorts sjuk falskhet. Och när Franky väl kommer till insikt, erkänner det onda för sig själv, då är det redan för sent. Han är ju ändå deras far…

Joyce Carol Oates använder sig av sin drivna berättarbegåvning, av sin kunskap om de amerikanska framgångsmyterna och av en total inlevelse i fjortonåriga Frankys reflexmässiga och stukade försvar av fadern, när hon steg för steg rullar upp historien, rakt och enkelt, men effektfullt.

Ja, lite leker hon med stilar och perspektiv genom olika dagboksanteckningar och genom stramt utskrivna förhörsprotokoll - men hennes egen briljans skymmer aldrig ärendet, står aldrig i vägen för framåtrörelse och spänning.

Även vi som läsare hålls lite på halster, anar och gissar, men vet inte säkert och förstår motvilligt hur Franky och hennes syster handlar som de gör.

Och det är just den förståelsen som skrämmer och det är därför något speciellt som låter sig göras med en historia som den här - om lögn och solidaritet, om förtryck inom familjen - när perspektivet är just tonåringens: den tid i livet då den absoluta sanningen en gång för alla prövas och måste läras att förhålla sig till. Det handlar om att få en världsbild raserad och ändå våga sig på att bygga upp en ny. Och det är ganska stort.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".