Formfulländat på Drottningholm

I helgen var det urpremiär på sommarens säkert mest uppmärksammade opera: ”Cecilia och Apkungen” av tonsättaren Reine Jönsson. Det hela skedde på Drottningholms Slottsteater utanför Stockholm och det som i synnerhet väckt stort intresse är att man sjunger på fyra olika nonsensspråk. Det låter nästan som engelska, svenska, kinesiska och italienska, men likafullt - det är bara intonationen som går att förstå. Istället är det handlingen på scenen som är det viktiga, tycks tonsättare Jönsson och även regissören och koreografen Patrik Sörling mena. Hur detta och annat har fungerat vet Per Feltzin som såg helgens premiär.

Ja, vi kan ju börja med den påhittade texten, även om det bara är en detalj i ett stort flöde av intryck. Sceniskt och musikaliskt är det en myllrande fröjd!

Men nonsenstexten är både en befrielse och en förlust - vi är ju så vana att leta efter sambandet mellan text, ton, motspelarens reaktion och sedan vår egen reflektion på det vi ser och hör att det här känns mycket ovant.

Berättande, kommunikationen blir lite tafatt, det som sker på scenen blir svårt att värdera. Å andra sidan är det en lättnad att bara behöva koncentrera sig på rörelserna och viss intonation. Det är mera balett med sång, än opera med balett - ibland.

Nu är inte Reine Jönsson så intresserad av att berätta en rak historia. I båda sina tidigare operor har det sceniska alltid varit viktigare än ordens betydelse. En opera var en vilda västern lek och en annan en total sammansmältning av Homeros Odysséen och Eyvind Johnssons bearbetning Strändernas svall.

Det gungande flödet, samtidigheten på scenen är det primära för Jönsson. Det myllrar i både sång och musik, och den stora, vidunderliga harmoniska klangen är ett av Jönssons kännetecken.

Dirigenten Staffan Larsson får det verkligen att forsa fram. Instrumenten är de vanliga, men också en hel del ovanliga slagverk och en sarrusofon, ett saxofonliknande instrument.

På scenen får vi se en 1700-tals berättelse om Cecilia, en ung grovarbetare i Göteborg som rymmer med ett skepp till Kina och där finns Apkungen, Kung Markatta, som lurar både människor och gudar. Och dessutom finns ett kringresande teatersällskap med en skådespelare som spelar Apkungen.

Utöver de här många parallella handlingarna, spelas, i operan på Drottningholm, samma roll av flera. Cecilia sjungs av Kerstin Avemo men dansas av Sara Larsson. Apkungen sjungs av Åke Zetterström, dansas av Josef Tran och musiceras av violinisten Eva Lindal.

Själva essensen i operan ser jag som ett ifrågasättande av hierarkiska strukturer och maktfullkomlighet. Uppror mot orättvisor. Men det är inget som jag engagerat bär med mig efteråt.

I stället är det formfulländningen jag blir lycklig av - den lyriska lusten, hela Drottningholms Slottsteaters scenprakt, alla små detaljer i musiken och på scenen. Kompetensen i allkonstverket. Kanske ska man som åskådare se det här som en bildsatt symfonisk fantasi i stället för opera. Och mer lättälskad än så här blir sällan modern konstmusik.

Per Feltzin 

(Sveriges Television sänder ”Cecilia och Apkungen” den 31 juli klockan 20.00.)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".