Mannen och hans identitet

Varför är ”identitet” ett så vanligt tema på svenska konstutställningar? Kulturnytts Therese Uddenfeldt har läst Valerie Solanas SCUM-manifest och undrar om det inte har att göra med manlig svaghet.

Har du också tänkt på att en vanlig rubrik för svenska konstprojekt är ”identitet”? Begreppet ”identitet” har blivit en tunna som man kan kasta ner massor med olika begrepp i. Som bonus får man känna sig hemma i konst-Sverige. Lite ifrågasättande av heteronormativiteten, något om utanförskap och förorten, vad är egentligen ett kön och på det etiketten ”identitet”. Vips så har man en fräääsch utställning om samtiden.

Eller så är det en konstig rest från postmodernismen. När några fransmän nu dekonstruerade allt en gång på 80-talet och hävdade att människor varken är kön, klass eller nation eller något annat så vill den svenska konsteliten övertyga oss om att de också har hängt med. Kulturbärarna har minsann fattat grejen, det vill säga: jag är ingen - eller jag är bara en rad projektioner av ett mediesamhälle - och min kärna är en illusion. Det kanske är därför vi ser så många variationer på temat identitet?

Det senaste exemplet är Moderna museets utställning Svenska hjärtan, som vill utforska vad svensk identitet är. Jag går dit.

Här finns många av de ingredienser som brukar ingå i grytan. Vem är innanför och vem är utanför? Lite förort, lite kolonialism, en del om kvinnors situation.

Jag förstår snart att här kommer jag inte hitta nåt svar på frågan om varför identitetsklichén har blivit så ihärdig. Men i min väska ligger det nåt som kanske kan kasta ett nytt ljus över det...

För i väskan ligger ett 37 år gammalt manifest. Det heter SCUM, eller skum, som står för Society for Cutting up Men. Författaren heter Valerie Solanas. Enligt Scum är mannen roten till allt ont. Mannen är en halvdöd, oemottaglig massa som är totalt fångad i sig själv. Han kan inte känna vare sig empati, kärlek, vänskap, ömhet eller omsorg. Han är bara en kroppslig varelse, en bristsjukdom, en biologisk olycka som projicerar all sin svaghet på kvinnan.

Men till och männen kan, nån stans långt därnere i sig själva, inse sin tomhet, anser Valerie Solanas. Därför gillar de att hålla på med filosofi, religion och Stor Konst. Då kan de grotta ner sig i livets mening och absurditet. ”Männen rubricerar högtravande sin intighet som ett ”Identitetsproblem” och fortsätter att pladdra pompöst om ”Individens kris” och ”Varats väsen””, skriver Valerie Solanas. Många kvinnor gör också det, men enligt Scum har de har bara gått på männens lögner om människans svaghet. De är daddy’s girls.

Utifrån ett scum-perspektiv kan man som ni hör få en helt ny förklaring till varför vi ser det ena konstprojektet efter det andra om identitet. Det är mannens brist på verkliga känslor som avhandlas i svenskt konstliv. Är det inte glasklart?

Som ni hör kan man med Valerie Solanas hjälp bli nåt man aldrig trodde att man skulle bli av ett svenskt konstprojekt på temat identitet: både uppfriskad och omskakad. För er som också vill se på världen på ett nytt sätt så finns Scum-manifestet översatt till svenska av Sara Stridsberg.

Therese Uddenfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".