"Everwanting Streets" - Gatukonst i Göteborg

Det är sällan samtida konst upprör så mycket som när det gäller utställningar med inslag av graffiti. Så också i Göteborg där utställningen Everwanting Streets föregicks av en upprörd debatt, där bland annat kommunpolitiker blev ordentligt nervösa av en stor tävling som ingick i arrangemanget - där förstapriset var 1 400 sprayfärgburkar. Något som fick det moderata kommunalrådet Jan Hallberg att göra jämförelsen med att ge bensin till en pyroman. 
Nu är utställningen igång, och över femtio graffiti och street art-konstnärer från sverige, tyskland, frankrike och usa deltar i utställningen som till stor del finns i och omkring konsthallen Röda Sten, men delar är också förlagda till stadsdelen Bergsjön.
Stina Haraldsson har sett ”Everwanting Streets” och funderat på hur gatans konst fungerar inne i en konsthall.


Det är svårt det här med graffiti och rätten till det offentliga rummet. Så snart nån GER den rätten till konstnärerna så förvinner lätt tjusningen. Den måste TAS för att det ska funka som politiskt motstånd.

Röda Sten är ju numera konsthall, men själva byggnaden stod tidigare övergiven och användes till ravefester och av just graffitikonstnärer. När den rustades upp bevarades en del av graffitin och den finns med som inramning till ”Everwanting Streets”, liksom konsthallens ytterväggar, som är så kallade lagliga väggar där det är fritt fram att måla. Huset är alltså till stora delar täckt av graffiti och jag kan inte tänka mig en bättre plats för en sån här utställning. Här har graffitin liksom fått tillbaka den plats den en gång tog själv.

Men ”Everwanting Streets” är mycket mer än traditionella graffitimålningar. Olika stilar och uttryck samsas på väggar och golv och i luften. Det känns som att vandra runt i nåt slags sagohus, man vet inte vad som väntar i nästa rum, till exempel Daniel Skoglunds ljudkonstverk med visare som byter mellan olika radiokanaler när dom tickar till.

På en vägg finns amerikanska Swoons skissaktiga bilder av trashiga storstadsbor, ett gigantiskt pussel av Lups Crew ligger utspritt på tredje våningen, bredvid REA-kollektivets rum som ser ut som en liten lägenhet med soffa, microvågsugn, säng och böcker målade med graffiti. Bor nån här under utställningen? Eller kan besökarna få stanna och bo en stund? Ta över det här utrymmet?

Jag gillar också franska Miss Vans pastellfärgade målningar av suriga tjejer med plutmun och skoningslösa ögon - bilderna ser ut att poppa ut från dukarna, men är egentligen snyggast på nån skitig stenmur eller vägg utomhus. Här finns också flera filmer, bland annat en av Jona Elfdahl och Ulf Rönnerstrand som uppmanar oss att hitta vår inre marknadskraft. Kanske en framtida dystopi. Marknadskrafternas slutliga övertag, inte bara av det offentliga rummet utan också av vårt inre. Graffitin och gatukonsten vill vara ett motstånd mot just det, och jag gillar verkligen ”Everwanting Streets” för hur fantasieggande utställningen är och för hur väl den passar på Röda Sten. Ändå kan jag inte riktigt låta bli att sakna den sprängkraft den politiska konsten kan ha när den finns mitt i stan och hotar och kommenterar kommersialiseringen och borttagandet av allt som inte är städat och snyggt. Som en klisterlapp på en reklamskylt eller graffiti på en trist grå vägg längs motorleden.

”Everwanting Streets” pågår fram till den 8 augusti.

Stina Haraldsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".