Stevie Wonder är på gång igen

En gång var sommartider lika med övergivna konserthallar. Numera är det tvärtom, festivalerna avlöser varandra. Under helgen inleddes Stockholm Jazz Festival, som det var tänkt skulle minska i format, men som istället svällt. Och inledningen kunde knappast ha fått mer uppmärksamhet. Stevie Wonder, den afroamerikanska musikens frontfigur under flera decennier, lät meddela att han inte skulle ha nånting emot att inleda Stockholm Jazz Festival. Skeppsholmen räckte inte till utan fick bytas mot Stockholms Stadion. Mikael Timm var en av tiotusentals åhörare i lördags (17/7-04).

Det har gått femton år sedan Stevie Wonder spelade i Stockholm förra gången. Jag var där och hörde en högteknologisk ljudmaskin som på högsta varv körde igenom en av världens längsta hitlistor – Stevie Wonder har ju en nästan osannolik samling listettor och grammys bakom sig. Efter den turnén blev det tystare, rykten från studiomusiker talade om drogproblem och idétorka. Underbarnet Stevie Wonder verkade ha anslutit sig till gruppen levande men stumma legender.

Men i år är det alltså dags igen. Jämfört med det förra Sverigebesöket intog Wonder scenen med viss tvekan. Tonträffen var lika vacker som förr, men den där mozartska kombinationen av koncentration och lätthet som utmärker hans bästa kompositioner var försvunnen. Wonder har alltid förstärkt enkla melodiska figurer med intrikata arrangemang. Pauseringar, omtagningar och korta rytmmarkeringar från blåsarna får melodierna att växa till en ljudväv där grundmönstret varieras. Nu verkade blåsarna lite bortkomna, och kören visste knappt vad den skulle göra utan satte sig, vilket jag aldrig sett i en orkester med rötterna i gospel.

Räddningen kom från oväntat håll. Wonder markerade att vi befann oss på en jazzfestival och när han satte igång och spela jazz lossnade det. Han har uppenbarligen stor respekt för jazzmusiken och har antytt att det nog ska bli en jazzskiva, bara han vågar. I mellanpratet härmade han Sinatra, det fanns en Ellington-parafras och så gjorde han en Coltrane-komposition för att markera experimentlustan. Sedan fanns koncentrationen där igen. Jag är inte säker på att Wonders tolkningar av jazz övertygar entusiasterna och de bredvid mig visste inte vem Coltrane var - men vad gör det? Detta var de positiva missförståndens kväll. Stevie Wonder var extra generös eftersom han trodde att han befann sig i Schweiz där läkare försökt rädda hans första hustrus liv. Vi i publiken var glada eftersom vi nog inte alltid riktigt uppfattar de politiska och religiösa undertonerna i Wonders musik utan tror att den är ”happy happy”, bara för att den svänger.

Wonder själv har hittat ut ur sin idétorka. Från de tidigare genomproducerade sångerna närmar han sig jazzens improvisationer över fasta teman. Med de magnifika slagverkarna Gerry Brown och Munyongo Jackson som grund bar Stevie Wonders röst långt. Han är fortfarande en av världens bästa sångare och det nya elementet av lekfullhet tar bort en del av det maskinmässiga i hans musik. Det fanns löpningar av Oscar Peterson i pianospelet och hiphopinfluenser i sång och nya texter. Och det är uppenbarligen ingen dålig medicin för en nytändning av en av populärmusikens mest imponerande karriärer. Stevie Wonder är på gång igen.   

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".