1 av 3
Sebastian Schipper och Sophie Rois i filmen Tre.
2 av 3
Devid Striesow och Sophie Rois i filmen Tre.
3 av 3
Devid Striesow och Sebastian Schipper i filmen Tre.
recension | film

Filmen "Tre" konventionell men kul

Förväxlingar som spränger heteronormativa begrepp
2:02 min

Den tyske filmregissören Tom Tykwer fick ett stort genombrott med Spring Lola 1998 och åren efter nämndes han som en av Europas mest lovande unga regissörer. Även om han därefter gjort filmer som givit honom en del goda recensioner och blivit hyfsat populära så kom aldrig det där stora erkännandet för Tykwer. När han för sin nya film Tre återvände till Berlin och till tyskan så var det många som hoppades att det skulle blåsa liv i Tykwers konstnärliga utveckling.

Det inte längre så unga paret Hanna och Simon har Gilbert och George på väggen och ska till kvällen inte glömma att gå på Robert Wilsonföreställningen. 

I den underbara Berliner Altbauvåningen bor de med spegeldörrar och fyra meter i tak, och de är: TV-programledaren Hanna och så Simon vars företag tillverkar socklar och annat sidomaterial åt konstnärer med en dragning åt gigantiska skulpturer.

Alltså, ett urbant kulturpar med känsla för årets smak.

Tom Tykwers Tre beskrivs som en komedi och, tja, visst finns det en del tillfällen där åtminstone en av mina mungipor drar sig uppåt. Men annars så är Tre en ganska vanlig romantisk förväxlingsfilm med paret som närmar sig fyrtio som känner att nu måste något radikalt göras.

Antingen måste man gifta sig, skaffa barn, flytta eller vad som helst, det har rullat på för länge.

Jag glömde en sak man kan hitta på när tristessfilten lägger sig som tyngst över huvudet: man kan attraheras av någon annan fixa ett litet äventyr.

Nu blir det originellt, för nu blir det kärleksförväxlingar som spränger de vanliga heteronormativa begreppen. Inte så där himlastormande ickenormativt men ändå.

Det gillar jag med Tykwers film; precis som hos Pedro Almodovar kan människor få vara bi eller homo eller hetero utan att den sexuella läggningen behöver bära på en dramaturgisk börda.

En bög som hostar måste inte ha AIDS och en bisexuell som ligger med den som passar för stunden behöver inte straffas eller bära på svår ångest.

Men bortsett från den befriande hållningen till sexualitet och kärlek så är Tre emellanåt väl konventionell, fast ändå, rätt kul.

Det är välspelat; särskilt Sophie Rois Hanna är underbart enerverande i sin nerviga obeslutsamhet. 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".