Klichéartad "King Arthur"

Svärd har svingats, blod och lera har stänkt på kameralinserna och orcher, bestialiska germaner eller krigstörstande greker har vällt fram i dataanimerade horder. Myter, hjältesagor och fantasyklassiker har blivit storfilmer. Nu har ytterligare en svensk premiär: ”King Arthur”.

Artursagan är historien om kungen som drog svärdet ur stenen, samlade ett gäng nobla riddare kring sitt runda bord, äktade den fagra Guinevere och sökte den heliga Graalen. Nu har Hollywoods meste mastodontproducent satt tänderna i den brittiske kungen.

Jerry Bruckheimer har oräkneligt antal filmer på sin meritlista: från American Gigolo och Flashdance till Con Air och Armageddon och nu senast Pirates of the Caribbean. Regissören till ”King Arthur” heter Antoine Fuqua men det är Bruckheimers namn som är störst på affischen...

Filmen, då: det är 400-tal. Britannien är delat av en mur, norr om muren finns kelterna - blåmålade, naturdyrkande krigare ledda av trollkarlen Merlin. Söder om muren börjar det romerska riket, vaktat mot fienden av tillexempel den tappre Arthur och hans sarmatiska riddare; ett gäng hedningar som efter 15 år i Roms tjänst väntar på sina fribrev.

King Arthur är en film som gör anspråk på att berätta ”sanningen” om legenden Arthur. Historien har därför flyttats från bardernas romantiska 1300-tal till ett betydligt mer lerigt och grovt 400-tal, med spikklubbor, tveeggade yxor och tramp av tusen fötter. Ett grepp som gör att jämförelsen måste göras med Ridley Scotts vackra men ohyggligt blodiga ”Gladiator”, snarare än med andra Arthurfilmer.

”Gladiator”, som var en av de första nya ”slagfältsfilmerna” utnyttjade allt som en storslagen färgfilm kan fånga - färglösheten i en tidig gryning, vindilarna i gula sädesfält och luftdallret ovan en het landsväg. I King Arthur är försöken till bildberättande bara sökta. Där det kunde blivit vackert blir det klichéartat, där tystnaden kunde fått sänka sig - dränks allt i stråkar och trummor och trumpeter.

Ändå finns här ljuspunkter. Clive Owens Arthur är skönlockig men sliten och verkar ärligt upprörd över sina vänner romarnas sätt att behandla britterna, och tillsammans med killkompisarna Bors, Dagonet, Tristan, Galahad och Lancelot bildar han ett brödraskap som säkert var värdigt legendstatus.

Och när den fagra Guinevere fattar pilbågen och slåss som vilken lerig krigare som helst blir man lite upplyft - fast ta livet av en av de blonda sachsiska fiendena på slagfältet får hon förstås inte, för till och med en bov har rätt att bli dödad av en ärans man.

Elin Claeson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".