Hollywoods politiska agenda

Man behöver inte vara särkilt konspiratoriskt lagd för att ana att det finns en koppling mellan Förenta Staternas utrikespolitik och de filmer som produceras i Hollywood.

Det var ju knappast nån slump att skurken ofta var tysk i filmerna på 50-talet, att han på 60- och 70-talet blev ryss och att Rambo på 80-talet slogs i lag med dom primitiva men godhjärtade Muhajeddin. Som sen, i den verkliga världen, blev talibaner lierade med det Al-Qaida som låg bakom självmordsattacken mot World Trade Center. Ett ”mardrömsscenario” kan man lugnt säga, som Hollywood faktiskt var nära att förutspå på 90-talet, i filmer som till exempel ”True lies”. Men efter elfte september har det varit ont om terrorister med arabiskt ursprung på vita duken. Och man undrar: hur tänker Hollywood nu, vad är det för filmer som ska få världen att inse nödvändigheten av det så kallade ”Kriget mot terrorismen”?

”All my life i lived by a code, and the code is simpel: honour the gods, love your wife, and defend your contry”

Hektor talar till Trojanerna i den amerikanska filmen Troja som just nu går på biograferna. George Bush skulle inte kunna sagt det bättre. Det här är en av flera filmer på repertoaren just nu som tar tag i dom stora västerländska berättelserna. Dom där som gör oss till ”vitingar”, Bibeln, Homeros, sagan om den Heliga Graal. Hollywood tycks inte svara på hotet från öst genom att peka ut muslimen som ”the bad guy”, utan genom att ge oss berättelser som pumpar upp vår västerländska identitet. Eller är jag konspiratorisk nu? Jag ringer upp Harald Stjerne, professor i filmmanus på Dramatiska institutet i Stockholm.

”Hollywood är ju en så känslig mekansism alltså så att den låter sig inte riktigt styras, utan den känner ju av, och känner ju till och med före politiker vad som är på gång. Så att politiker har nog anledning att studera Hollywood innan man skrider till verket. Sen är det ju så att det finns en sort grundsyn i grövre Hollywoodproduktioner som i våra ögon helt sammanfaller med den politiska administrationens”

Inga direkta beställningsfilmer alltså, utan mer av politiskt korrekta berättelser som ytterst stöder sittande regering. Vi talar nu förstås om storfilmerna, dom där som visas över hela världen och som har en budget som långt överskrider Svensk Filmindustris hela årsproduktion, inte om dom så kallade ”indipendentfilmerna”. Jag såg en annan av dom där storfilmerna igår. Mel Gibsons ”The passion of christ”. Inga ondsinta muslimer där heller, inga pekpinnar om amerikanskt världsherravälde. Men mycket motljus och slowmotion, och ett slags svulstighetens estetik som känns mer än ålderstigen. Och jag är inte den förste att ana att Hollywood tycks vara på väg tillbaks till 50-talet, storslagna epos om de klassiska västerländska hjältarna, mer avancerad teknik idag förstås, men i grunden samma story: män som kämpar och lider, kvinnor som tittar på och biter sig i läppen. Vem som tjänar på det ideologiskt? Ingen förstås, på lite längre sikt.

Lars Hermansson

lars.hermansson@sr se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".