Ful, sur och förtrollande: Van Morrison

I början av den här veckan så frågade Ingmar Bergman i sitt sommarprogram: var musiken kommer ifrån? Och Mikael Timm han menar att han fick svaret på Stockholms Jazzfestival igår. Och det kom från en av musikens ojämnaste, grinigaste och märkligaste artister. Van Morrison.

När jag ser Van Morrison denna sommarkväll vet jag svaret. Musiken kommer från Trollets Berg i Schweiz. Där inne bor rockens bergakung Van Morrison sedan många år. Prinsessan har rymt med hästen och tagit ridläraren med sig. Kvällspressen fotograferade när hon stack. Kvar i det dystra berget är en lång rad krukor med guld ty Van Morrison har sett till så att Ali Baba och de fyrtio skivbolagsdirektörer han avverkat har gett upp. Att han valt ett berg i Schweiz beror inte på landets musiktradition utan på skattelagarna.

En gång lät Van Morrison han fotografera sig som en irländsk, romantisk bard. Nu står han där ful och sur som ett John Bauer-troll. En artist som misstror världen i allmänhet och kvällens publik i synnerhet. Kroppsspråket är bara obetydligt livligare än en statys. Att kalla honom misogyn är otillräckligt. Han har gått in i det monumentala missmod ur vilket rimligen intet gott borde komma.

Men man behöver bara se Van Morrison ta i en akustisk gitarr så förstår man att allt det som han inte ger människorna direkt, ger han musiken. Mjukare anslag har ingen rockgitarrist. Rösten är böjlig och tonsäker. Och denna kväll börjar han plötsligt improvisera som på 70-talet.

Och sångerna - ja, egentligen skriver han ständigt samma sång. En dikt om hur man hittar kärleken och Gud. Och så lite om det trista i att vara skatteflykting och känd. Nej, van Morrisons begåvning ligger inte i ämnesvalen utan i hur sångerna görs.. Det senaste decenniet har Van Morrison sökt sig tillbaka till den jazz och rhytm n’ blues han hörde på radio som ung. Långa melodislingor, mjukt pianospel, orgel, mycket blås - rockvännerna brukar bli lite sura, men det tar han inte så allvarligt. Till skillnad från många i sin generation har Van Morrisons kreativitet inte avtagit. Han är någonting på spåren.

Jag har hört honom många gånger men denna kväll tycker jag mig förstå vad han är ute efter: en äng, en spelplats i sagan där myten lever. Rock eller jazz, amerikansk underhållningsmusik eller irländsk poesi - det gör detsamma. Tonerna porlar, konsonanterna studsar, vokalerna flyger mot sommarhimlen. I går visade han inte bara guldet finns i trollberget. Där hörs källan som alltid flödar.

Van Morrison är helt rätt utan att vilja vara det, för efter två decenniers skilda vägar på nytt närmar sig rock och jazz varandra. Förra gången, på sjuttiotalet, lånade jazzen elgitarren och elbasen av rocken. Nu går strömmen i andra riktning. Rocken vågar göra melodibyggandet krångligare. Och Van Morrison vågar blanda allt utan att änka efter, bara på känsla.

Jag tror inte han skulle gilla det, men eftersom han säkert hatar modern radio lyssnar han inte, så jag säger det i alla fall: det gamla sura trollet hade ett överflöd av livskraft, kärlek och hopp i sin musik i går. Det var nästan så att han log.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".