Den sorgsne Paul Anderssons liv och dikt

”Ett tragiskt geni och en tropisk fågel med brutna vingar” så kallar Lars Forssell poeten Paul Andersson i sin memoarbok ”Vänner” från 1991. Paul Andersson ingick i metamorfosgruppen, en samling unga diktare som på femtiotalet ordnade uppläsningar, startade förlag och blev framgångsrika nyromantiker, alltihop i reaktion mot vad man kallade 40-talets ångestlyrik, och som en hylldad och plågad man dog Paul Andersson 1976, inte ens 50 gammal efter ett självförbrännande liv. Och nu går det att läsa om den androgyne diktarens liv i pocketformat, nämligen Jan Magnussons biografi över honom ”Blodrikets bortersta gränser”.

”Min kärlek är en ros kogret / Bergen smyckade av färdevägen / häver sig likt ärbart snörda jungfrurs bröst / som hjärtat hett och fånger rör / och övermäktigt stiger den röda krfaten mellan orden upp/ och dryper sången ut i blodet”

Paul Anderssons liv utgör ett tacksamt material för en biografiskrivare. Oäkting, barnhemsbarn, bisexuell, geniförklarad poet och narkoman. Jan Magnusson går noggrant tillväga och börjar vid koncipieringen, redan den med mytologisk potential. Hembiträdet Berta och unge sonen i familjen där hon tjänar inleder en förbindelse, resultatet blir Paul, men trots att hans mamma väljer att behålla honom, blir konsekvensen att han växer upp i fosterfamiljer och på barnhem.

I Paul Anderssons fall är det svårt att skilja liv och dikt åt. Och ironiskt nog har han också blivit gestaltad både i bokform och på vita duken. Bland annat förekommer han som romanfigur i Birgitta Stenbergs svit på fyra böcker där en av titlarna är ”Kärlek i Europa”. Det som också var arbetsnamnet på Paul Anderssons eget, aldrig avslutade romanprojekt. Så medan konstnärskollegorna inspirerades av hans öde var han själv mer eller mindre arbetsoförmögen av sitt narkotikamissbruk. Det missbruk som en gång i tiden inleddes i avsikt att nå nya poetiska dimensioner i Rimbauds och Baudelaires anda. Jan Magnussons biografi är byggd på vetenskaplig grund och romantiserar inte Paul Anderssons öde. Det är gripande och läsvärt nog som det är med journalanteckningar från bekymrade barnhemsföreståndare och tiggarbrev från den utfattige poeten i jultid till Bonniers.

Nina Asarnoj

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista