Anna Schulze. Foto: Caroline Andersson
recension | litteratur

Vänner för och emot livet

"Jag fascineras och berörs"
2:41 min

Anna Schulze debuterade 2006 med novellsamlingen Brist, nu kommer hennes andra roman "Att ringa Clara". Jenny Aschenbrenner har läst boken.

Det går inte att beskriva det som pågår mellan jaget och Clara i Anna Schulzes roman som något annat än en passionshistoria. Det ovanliga är att passionen pågår mellan två vänner, två flickor som blir kvinnor i varandras innersta närhet, i ett uppslukande kraftfält som finns runt bara dem.

Carolin och Clara träffas på en folkhögskola för klassisk musik, en plats där nitiska skalövningar ska leda till inspirerad närvaro och ge en plats bland det lilla fåtal som lyckas. Men både Clara och Carolin har något som fattas inuti dem - en grundläggande brist på den där självklara känslan av att vara älskad.

Clara fyller Carolin med en krävande, kompromisslös närvaro som spinner en trygg väv runt henne, så skild från den kantiga saklighet hon vuxit upp med.
  Medan Clara, med sin forcerade glöd, kramar äkthet och lugn ur Carolin.

Jag fascineras och berörs av denna allomslukande vänskapspassion som liknar de jag själv hade i tonåren men som sen svalnade. Livet kom emellan. Männen, barnen, jobbet.

För Carolin får ingenting komma emellan. I stället lever hon ett liv på vänt. Inget är lika viktigt som att ringa Clara. Karriären fastnar i ett krampaktigt grepp om fiolen och med den också äktenskapet med John.Lättheten rinner av henne, istället för att mogna blir hon bara äldre, allt mer krampaktig. Och med den alltmer opålitliga, alkoholiserade och förvirrade Clara som sitt viktigaste projekt.

Under de månader som boken utspelar sig befinner sig Caroline i ett sorts limbo efter skilsmässan med John. Clara har försvunnit, igen och i tillbakablickar återberättas deras gemensamma historia parallellt med Carolins nutida vardag som faller sönder allt mer.

Sedan debuten har Anna Schulze uppehållit sig vid hur vi formas runt det tomrum vi har inom oss, danas av storleken på hålet. Och hon gör det med ett inkännande i det mänskliga psyket som aldrig blir förenklande.

Att den där Clara är ett sorts missbruk för Carolin, en ursäkt för att aldrig sträcka sig ut i livet, det växer fram i berättelsen. Det finns en försonande öppning, en antydan om att det kan finnas något bortom Clara. Men med sin underfundiga strävhet landar Anna Schulze inte i någon lättläst frigörelse, det lockande och suggestiva hos Clara smittar av sig på mig, texten ger inte några enkla svar på hur man bör leva sitt liv.

Men visst verkar det härligt att som Clara och Carolin sjunga sig igenom dagar och nätter med en fors av sånger som alla är helt perfekt rätt för tillfället.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".