Birgitta Trotzig. Foto: Ingvar Svensson/Scanpix.

En ömsinthet som går att röra vid

Kulturradion Biblioteket om Birgitta Trotzig från 2007
45 min

Författaren och Akademiledamoten Birgitta Trotzig är död. Hon avled 81 år gammal, sent på lördagskvällen. Författaren Jörgen Gassilewski minns henne.

SR Minnen: "Att skriva är att värja det egna livet mot döden".

När jag skulle intervjua Birgitta Trotzig 2007 för att hon fått Sveriges Radios Lyrikpris, hade hennes Parkinson slagit hårt mot motoriken. Trots det gick hon de två trapporna från sin skrivarlya i Gamla Stan ner till porten för att öppna för mig och tillbaka upp igen i mitt sällskap, utan så mycket som en suck. Det måste ha tagit tio minuter.

Birgitta Trotzigs författarskap börjar och slutar med den poetiska bilden. Och fast hon skrivit så oförglömliga romaner och berättelser som De utsatta från 1957 om att likt Abraham offra det käraste man har – och den HC Andersen-inspirerade Dykungens dotter –  av många ansedd som hennes främsta verk, tar jag mig här friheten att mest tala om den poetiska sidan av hennes arbete.

Redan i diktdebuten Bilder från 1954 anar man vad det handlar om. I det prosalyriska stycket ”Det döda barnet” kommer en holländsk sextonhundratalskonstnär för att, som seden är, avporträttera ett några månader gammalt flickebarn som avlidit. Konstnären vistas hela dagen ensam i halvdunklet med kroppen. Det är juni, liklukten är kväljande. Men framåt kvällen flyter en fuktig svalka in genom fönstren och stanken skingras, han upplever barnets närvaro: ”Han upptäckte, att dess ansikte fanns ingraverat sedan oändligt länge, ett glömt sigill, på botten av hans eget hjärta.”

Närvaro. Kamp. Birgitta Trotzig konverterar till katolicismen i mitten av femtiotalet. Och för henne är religionen inte någon särskilt intellektuell sak. Konstnären blir identisk med det döda barnet. Det döda barnet blir tillvaron. Religionen är sigillet som gör att man kan se världen.

När hon, tillsammans med sin man, konstnären Ulf Trotzig, flyttar till Paris strax därpå, brakar yttervärlden in på allvar. Paris som Babylon, monsterstaden. De sönderslitande sociala skillnaderna, det hänsynslösa exploaterandet av värnlösa människor, Algerietkriget, tortyren, de ryska dissidenterna. Poltik, essäistik, kritik.

De blir kvar i Paris i femton år och återvänder sedan till Sverige och Lund – Carl Fredrik Hills hemstad. Två rader ur dikten ”Hills träd”: ”livets innersta är salighet; livets yttersta är död; detta är hjärtslagen.”

Hur förklara Birgitta Trotzigs konstanta och oöverblickbara påverkan på samtidslitteraturen – och i synnerhet samtidspoesin? Det enkla svaret är halvtannat dussin djupt angelägna och inte sällan genreöverskridande böcker av högsta kvalitet.

Det egentliga svaret tror jag mig hitta i samlingen Sammanhang från 1996. Författarens ömsinta snapshot av de fyra hopslingrade drogmissbrukarna på sin dealers trapp på en bakgård i Malmö, efter inköp och intag, är något av det mest originella, komplexa och uppfordrande jag känner till: ”En sådan ömhet, den är liksom i luften, den går liksom att röra vid, detta är vad alla människor i verkligheten måste drömma om och längta efter, de fyra veka stilla kropparna, det ser ut som början till en annan värld.”

Jörgen Gassilewski

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".