1 av 5
"Self Portrait with the Keys to the City"
2 av 5
"Unheimlich Manöver"
3 av 5
"Untitled (Poster Paintings), 2010"
4 av 5
Ur videoverket "Paralyzed".
5 av 5
"Toujours être ailleurs"
recension | konst

Klara Lidéns självvalda utanförskap

Mårten Arndtzén: "Bakom melankolin gömmer sig en storartad optimism"
2:50 min

Förstasidan på konsttidskriften Art Forum, uttagen till Venedigbiennalen – Klara Lidén tycks stå inför sitt stora internationella genombrott. Nu presenteras hon i en stor utställning på Moderna museet i Stockholm.

Hennes verk prydde omslaget till den amerikanska konsttidskriften Art Forums marsnummer; hon är uttagen till den internationella utställningen på konstbiennalen i Venedig till sommaren – och nu presenteras hon i en stor utställning på Moderna museet i Stockholm. 32-åriga svenskan Klara Lidén verkar stå inför sitt slutgiltiga, internationella genombrott i vår. Moderna museets utställning är ett samarbete med Serpentine Gallery i London och rymmer verk från 2003 och framåt.

I slutet av en lång korridor öppnar sig ett mörkt rum med videofilm projicerad på tre väggar av fyra. Och där står hon, konstnärskometen Klara Lidén, och kastar grejer i vattnet. I tre olika floder, under tre olika broar, i tre olika storstäder. Redan att stå ensam vid vatten i en storstad ger ju obehagliga signaler. Så när hon övergår från att "kasta macka", som installationen heter, till att hiva grovsopor i vattnet så blir man lite lättad. Hon tänker alltså inte hoppa i själv.

Det går en dov ton av urban melankoli och utanförskap genom hela utställningen. Men inte den papperslösa flyktingens - det här utanförskapet är helt självvalt och ganska ungt. Klara Lidén gör uppror mot det färdigförpackade på ett sätt som hör ungdomen till.

Så har hon fyllt igen den ordinarie entrén och öppnat en bakväg till utställningen istället, ut ur museet och ner genom en nödutgång får vi gå. Fast några egna vandringar i Moderna museets kulvertar släpps vi inte ut på. Lagom är bäst, även när det gäller uppror. Och bakom den där melankolin gömmer sig, egentligen, en storartad optimism som också hör ungdomen till: tron på att det finns ett annat, och mer autentiskt sätt att leva. Ett utanför.

På en konstmässa 2007, mitt under den värsta högkonjunkturen, ordnade Klara Lidén en tillflyktsort från den kommersiella orgien - ett trångt litet rum, klätt i svart plast och inrett med allt man behöver: en lampa, ett askfat och en CD-spelare. Punkt. När rummet återkom i en senare utställning bestod dörren in dit av en "tavla" av hoplimmade gamla affischer, där den främsta var helt vitmålad. Som om man kunde tysta bruset, släcka ned språket, kliva in i mörkret och bara börja från början.

Nu hänger en del svit såna där affischkakor på Moderna, och uttrycker en sorts förhoppningar man inte sett i måleriet sedan 1950-talet och den abstrakta expressionismens glansdagar. Och där någonstans finns nog nyckeln till Klara Lidéns framgång: i kombinationen av ungdomlig glöd och stark igenkänningsfaktor, för de invigda. Hennes konst dignar av konst- och kulturhistoriska referenser från Baudelaire och framåt. Förbrukade drömmar som Lidén andas nytt liv i, genom sina slagkraftiga visualiseringar.

Det är förstås bedårande. Frågan är hur länge?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".