Vänster: Siri Derkert 1966 Foto: Anna Riwkin. Höger: ”Kvinna i vit dräkt” från 1914.
konst | recension

Temperamentsfull och levande Siri Derkert-utställning

Lyssna på recensionen
2:18 min

Imorgon öppnar en stor utställning med modernisten, fredskämpen och t-baneutsmyckaren Siri Derkert på Moderna Museet i Stockholm. Kulturnytts Mats Arvidsson har sett utställnigen och fångats av hennes närvaro och temperament.

Siri Derkert i backspegeln.

Nog passar det med Siri Derkert på Moderna Museet alltid, en övertygad oreflekterad högmodernist som faktiskt får en stark historisk patina i dessa postmoderna tider. En konstnär med en lång karriär som sammanfaller med modernismens historia, en konstnär som prövade på det mesta.

Här finns de kubistiska bilderna från 10-talet, radikalt modernistiska som nästan ingen annan svensk vid den tiden. Här finns serier av eleganta modeteckningar från nästan samma tid, här finns alla bilderna av barn från 20- och 30-talet – på en gång intima och expressiva. Här finns de offentliga utsmyckningarna och förstås de senare årens allt mer aktivistiska bilder.

Och det är nog de sista 15 åren som är de mest fascinerande på den här utställningen. Det syns så tydligt hur hon, en gammal inbiten modernist, gör sig fri från ismer och stilar och bara gör som hon har lust till.

Hon klipper och klistrar och ritar och målar och sysslar med plåt och järnband och betong – vad spelar det för roll? Sådant slutar man bekymra sig för när man inte längre känner trycket av tidens förändringar.

Här finns en serie kollage som är helt tidlösa, de kunde ha varit gjorda av Picasso eller Rauschenberg – modernist som modernist – nu är de gjorda av Siri Derkert. Det är samma sak med streckteckningarna som blev till betong och hennes mest kända verk på Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm. Det är inte det att vart och ett nödvändigtvis är särskilt intressant eller slående, men det finns en frihet som är svår att motstå, en total självständighet och ett nästan nervöst vibrerande liv i de krafsiga strecken.

Vem bryr sig om det alltid blev så förskräckligt bra? Allraminst hon själv tror jag.

Det viktiga är inte vad hon klottrar, om freden eller kvinnokampen eller idoler och förebilder. Det viktiga är att hon gör det, att hon årtionde efter årtionde fanns där, som en närvaro och ett temperament. Den närvaron och det temperamentet kommer man nära här på Moderna. Den är starkare och mer levande än något konstverk.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".