MEDIER / KRÖNIKA

Att sända budskap till varandra är inte att mötas

3:49 min

Det har nu gått en månad sedan terrorattentaten i Norge, och i går var det en minneshögtid i Oslo. Vid den här sortens katastrofer får medier en annan roll än traditionellt granskande. Kulturradions Mikael Timm ser tillbaka på en månad där själva tonen i det offentliga samtalet blivit nyhetsstoff.

Jag tror att rapporteringen av massmorden i Oslo bekräftar att media inte längre är den tredje statsmakten. Från att ha varit granskande har media övergått gått till att vara statsbärande. Det nya medielandskapet där vi inte längre behöver vänta på en ny upplaga av tidningen eller en ny sändning, i vilket allt är offentligt i samma ögonblick det händer, gör nyhetsrapporteringen rituell. Media säger det som redan har sagts på nätet eller i andra media. Man publicerar för att bekräfta. Man tar på sig ett slags samhällsansvar genom att ersätta statsmakten och påbjuda lugn och samling.

Vi ägnar allt mer tid åt media. Det betyder att medias makt ökat, däremot har riksdag, landsting och kommunfullmäktige blivit svagare. Minns Du vad den riksdagsman du röstat in gjort i riksdagen denna vår?

I spåren av tragedin i Norge har det uppstått en debatt om kommentarsfunktionen tidningar och etermedia numera har. Det vill säga – vilka lyssnare, tittare och läsare ska få några rader att kommentera världen på. Vilka åsikter är tillåtna?

Många publicister verkar benägna att vilja censurera debatten och det är traditionsenligt. Det har alltid funnits insändarsidor, de har alltid redigerats med ett visst förakt. Att ge nyhetskonsumenterna möjlighet att tycka något är ett nödvändigt ont och inte detsamma som att ta dem på allvar. Det kan tyckas cyniskt men den som läser kommentarsfält inser snart att det är nästan omöjligt att hitta något intressant, såvida man inte är psykolog eller sociolog.

Detta är alltså det offentliga samtalet. Vi sänder budskap till varandra och det är inte samma sak som att mötas. Att mötas ansikte mot ansikte, som uttrycket lyder.

Vad betyder det?

I andra moseboken heter det att Herren talade till Moses ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan.

Gud stängde inte ner kommentarfunktion för Moses, tvärtom.

Uttrycket ansikte mot ansikte återfinns på flera ställen i Bibeln. Paulus säger i tredje korinterbrevet att jag som “är så ödmjuk, när jag står ansikte mot ansikte med eder, men visar mig så modig mot eder, när jag är långt borta”,

Möts man ansikte mot ansikte blir man mindre tvärsäker, mer benägen att göra undantag, att se nyanser. Man hör den andre. Något händer i själva mötet som är större än åsikterna.

Offentligt samtal på nätet är däremot en slags primalskrikspolitik.

Återstår det gamla, en del skulle säga förlegade, folkrörelseidealet. Att mötas, att steg för steg forma en egen åsikt. Kanske viktigare: att lära sig bli motsagd, lära sig lyssna. Lyssna. Det är ganska sällsynt i det offentliga samtalet.

Det gäller att få med så många som möjligt i det mötet. Att hänvisa obehagliga åsikter till bloggosfären är inte så klokt. Risken finns att någon drar slutsatsen att enda sättet att ta sig från fotnoten till förstasidan är att använda våld. Då är det för sent att börja samtala.

Det är inte kommentarsfunktionen som behöver förnyas, det är demokratin. Men då måste också media våga vara granskande, våga gå i debatt och överlåta samförståndet till statsmakten.