litteratur / recension

Pynchon byter spår till roman-noir

2:50 min

Sedan många år är Thomas Pynchon en av de mest uppburna amerikanska författarna, omsusad av rykten om nobelpris. Nu kommer Inneboende brist, i översättning av Hans-Jacob Nilsson. Kulturradions Mikael Timm har läst.

 
Thomas Pynchon debuterade 1963 med romanen V och man nämnde honom direkt i samband med 60-talets svarta humorister, till exempel Kurt Vonnegut.

Några av hans tidigare romaner heter Gravitationens regnbåge (1973), Vineland (1990) och Mason & Dixon (1997). Det är en liten produktion.

Ofta har det handlat om det amerikanska samhället och den medieskygge Pynchon är känd för sina komplicerade intriger där naturvetenskap och historia ofta blandas.

Men nu kommer Inneboende brist, i översättning av Hans-Jacob Nilsson, och det är något helt annat.

Alla amerikanska romanförfattare står i skuggan under Philip Marlowes hattbräde och drömmer om att skriva sin egen roman-noir. Så också Thomas Pynchon vilket ändå är lite överraskande, han ligger närmare Joyce än Raymond Chandler. Men här är den, Inneboende brist, eller som originalet heter Inherent vice, vilket kanske är lite starkare. Inneboende synd kanske. Eller en inneboende svaghet som gör att hållfastheten saknas.

Pynchon kan naturligtvis inte hålla sig till genrens gränser trots att hans huvudperson är en sliten deckare i Los Angeles. Och visst finns där oärliga poliser, fala kvinnor och elaka torpeder. Men där tar det slut och går – wow -in i en annan dimension, som man väl skulle ha sagt i skarven mellan 60- och 70-tal då flummarna börjat ana att det nya decenniet skulle bli mer Manson-murders än Make love. En dimension med skruvade välgörare, hemliga federala agenter, en synnerligen falsk president… och…ja vad?

Jo, droger. Inneboende brist går att läsa som en djävulsk satir över 60- och 70-talens flum. Deckaren Doc, hans älskade Shasta och alla runt omkring dem missar inte bara fakta och kausala sammanhang utan själva livet, avtrubbade snubblar de omkring i ett permanent pillerrus, insvepta i ett rökmoln från de förenade jointarnas förtärande skogsbrand.

Boken är underhållande på flera plan, speciellt de många allusionerna på beachmusik där texterna är lysande översatta av Hans-Jacob Nilsson. Replikerna är underskruvat vitsiga, metaforerna virtuost vindlande men ju längre man följer Doc i hans irrfärder i sökandet efter den försvunna Shasta, desto sorgsnare blir det. För Shasta och Doc sviker varandra på samma sätt som de sviker sina vänner som i sin tur sviker sina nära. I det uppsluppna språket och roliga figurerna döljs en sorgedikt över 60-talets inställda framtid, en fnissigt tungsint skildring av det godas svaghet beroende på en allomfattande inneboende brist. Kanske arvssynden.

På bokens sista sidor glider Doc iväg, trots att han funnit Shasta. Han ska ta motorvägen mot San Diego men sveps i kvällsdimman. Ingen kan se något, avfarterna blir osynliga. Livet klyvs i sina sorgliga och futtiga beståndsdelar. Kanske är vår civilisations inneboende brist att vi inte kan koncentrera oss. Det gäller inte Pynchon. Han tappar inte tråden, men väl berättarlusten. Jag förstår honom. Tyvärr.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista