Nathalie Djurberg vill spela alla roller själv

Nathalie Djurberg, utbildad i Malmö, kan sägas vara något av en svensk konstkomet. På Venedigbiennalen tog hon hem silverlejonet som promising young artist 2009 med sina filmer med ler-animationer. Nu gör hon sin första separatutställning i Köpenhamn. Och då låter hon ler-figurerna behandla religion, spiritualitet och underkastelse. Uställningen öppnar på konsthallen Gamle Strand i Köpenhamn imorgon lördag.

Musiken kommer från hennes filmer som projekteras på dukar i några av rummen. Men den här gången har hon även lyft ut sina krumelurer ur filmvärlden och ställer ut som skulpturer. 42 figurer, som illustrerar alltifrån präster som piskar sig själva, mediterande gubbar till kvinnor som hänger sig till underkastelse i olika former. Hur kan man inte vara fascinerad av ämnet, säger hon.

- Jag intresserar mig rätt mycket för riter och makt och när sånt går överstyr. Men för att sätta några ord på det så är det fem saker som projektet handlar om: Mysticism, exotism, painting, dirt och enlightenment.

Vi bygger utopier, stora statsskick eller bara små familjesituationer, och när de går överstyr söker vi något annat bortom vardagen. Det är det som är fascinerande med 'ämnet, menar hon. Med konsten, vill hon alltid ta en frågeställning så långt det går och se var den hamnar någonstans. Hennes figurer är ofta grova nästan groteska, ibland ekivoka, andra gånger bara komiska. Om varför hennes uttryck blev lergubbar, säger hon så här:

- Att känna igen sig själv, tror jag att det handlar om, och att ha full kontroll. Du blir ju Gud i det lilla universumet. Du har en lite värld där du bestämmer exakt vad de ska göra och för att kunna animera en gubbe så måste du veta hur rörelserna känns i kroppen... vilket gör att du spelar alla roller själv. Det var väl det jag hittade i animationen som verkligen intresserade mig.

Många av Djurbergs gubbar sänder i någon mening tankar till seriefigurer och leksaksfigurer som kanske inte direkt är förenligt med de ganska allvarliga ämnen som behandlas.

Blir det inte lite för mycket lek, oavsiktligt?

- Jag har ju den skräcken när jag visar någonting, att inte vara tillräckligt serieös eller inte uppfattas som seriös. Men om någonting blir komiskt vilket det ju faktiskt blir för jag använder mig rätt mycket av överdrifter och stereotyper. Men det finns någonting med det som gör det lättare att ta det till sig och faktiskt bli engagerad. Det finns någonting som verkligen är positivt med det. Jag gillar det i alla fall.