Johnny Ramone och bandets sångare Joey
Litteratur | Recension

Punken och melankolin

Den Augustprisbelönade författaren Bengt Ohlsson går in i huvudet på den numera avlidne gitarristen Johnny Ramone. Han var döpt till John Cummings och boken heter därför "Rekviem för John Cummings". Elin Claeson blir allt mer förtjust ju längre hon läser.

1974 spelar en grupp långhåriga, läderjacksklädda och tändstickssmala New York-bor på en klubb på Manhattan. Det tar ett par kvällar men sen sprids nyheten - punken är född! De som inte ville välja mellan Beatles och Rolling Stones har fått sin kulsprutesnabba, ilsket bultande och skrikiga musik. Bandet heter The Ramones och kanske hörde författaren Bengt Ohlsson till dem som drabbades i mitten av 70-talet. Åtminstone har han nu skrivit en roman om en av Ramones-medlemmarna. Lite i samma anda som Alexander Ahndoril som låtit både Ingmar Bergman och Hans Blix vara romangestalter tar sig Bengt Ohlsson in i huvudet på den numera avlidne gitarristen Johnny Ramone. Han var döpt till John Cummings och boken heter därför "Rekviem för John Cummings".

Elin Claeson har läst den:

Joey Ramone såg världen genom svarta solglasögon, Dee Dee Ramone sköt upp heroin, Tommy Ramone byttes ut mot Marky Ramone - och senare mot ännu fler män som tog sig ett Ramone-efternamn - men gitarristen, den blankhårige Johnny Ramone, var den som från allra första början höll gitarren vid knäna och såg till att alla kom tidigt i säng och gjorde spelläxan till nästa gång. Det sägs att han styrde bandet med järnhand och stal sångaren Joeys flickvän, det sägs att han drev Ramones som ett bolag och att han var republikan! Allt detta är sant. Så sant som någonting kan vara i musikvärlden. Idag är nästan alla de ursprungliga bandmedlemmarna döda. Johnny Ramone dog 2004 i prostatacancer.

Så hur kan han skriva en bok? För Bengt Ohlsson övertygar mig redan från första raden att det är en småsur, vardagligt registrerande och lätt distanserad John Cummings som talar. Det måste vara tonfallet han lyckats med. Det här är inte en bok som gör sig till och krumbuktar. Den är punk. Rättfram och rakt upp och ner och så bärs den av ett språk som är luftigt och snabbt, och som klarar av att John blir allt mer melankolisk ju längre in i berättelsen vi kommer.

Romanen utspelar sig under åren kring millennieskiftet, han är runt de femtio och prostatacancern irriterar, svider och stör. Framtiden verkar minst sagt dyster. Minnen från fester, möten och konserter glider fram mellan återkommande läkarbesök och vardagsbestyr i Los Angelesvillan. Sorgen över att han aldrig hann försonas med sin far, uppgivenheten inför en allt mer förvirrad mamma och den ambivalenta kärleken till hustrun upptar tankarna lika mycket som behovet av att hitta en toalett, den överjordiska tröttheten och fåfängan när håret släpper.

Och det som hade kunnat bli en alldeles vanlig, välskriven, mänskligt undersökande roman om livet - lyfts av verklighetsbakgrunden, den glittrar med sina referenser till personer, platser och händelser. Kanske borde jag vara upprörd över tilltaget att ta över någons liv och ge sig in och hitta på, men den debatten har vi redan varit igenom - konsten tillåter detta. Det är en roman. Och jag blir allt mer förtjust ju längre jag läser. Den kutryggige, underluggtittande John Cummings hummar nog bara uppskattande och tänker att det var ju jäkligt schysst att boken skrevs om honom och inte om sångaren Joey.

Elin Claeson
elin.claeson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".