opera | recension

Många laddade ögonblick i West Side Story

3:06 min

Göteborgsoperan har inlett premiäroffensivt – förra veckan var det Strauss Salome och den här helgen var det musikalernas musikal West Side Story av Leonard Bernstein. Regissör är Stina Ancker som förra gången på Göteborgsoperan gjorde en frustande dansshow av Mary Poppins.

Dansen fortsätter att få ta stor plats i Anckers musikalregi. Det är roligt att hon så oreserverat bjuder in koreografen i arbetet - i det här fallet Peter Svenzon.

Danspartierna får ta tid och de får bli betydelsefulla, och de får visa upp dramatiken och händelserna.

Men West Side Story är ju en modern Romeo och Julia-version så de två som styr föreställningen på scenen är självklart Tony och Maria.

De kan vara mycket svåra att gestalta. De ska ju vara lite präktigare, lite mer naiva - och ändå se mer än andra. De måste få alla på och framför scenen att tro och hoppas att de två kan förändra världen. Svåra roller för unga sångare som dessutom måste ha röster med ett stort omfång.

Bruno Mitsogiannis och Sofie Asplund är Tony och Maria på GöteborgsOperan. De har musikaliteten till 100 procent och de kan skådespela med rösten - ladda varje ögonblick.

Sofie Asplund såg jag i somras i operan som bygger på Jane Austens bok Stolthet och fördom. Bruno Mitsogiannis gjorde fint i från sig i en ganska endimensionell men stor roll i Queenmusikalen We will rock you.

Här är det som att de har blommat ut totalt och fått fatt i alla känslor man kan ha i rollen – med kropp, replik och sång.

Anckers West Side Story ligger nära originalet utan att bli en kopia. Den visar ett 50-60-tal som vi nästan kan tro är vårt 2010-tal. Just den där fantastiskt välavvägda blandningen av tradition och ett Nu finns i Svenzons koreografi med ovanligt många höga hopp och piruetter och i musiken under Nick Davies ledning. Vi hör det gamla så tydligt, samtidigt som vi hör det som för första gången.