Litteratur | recension

Linda Boström Knausgård skriver med hjärtat utanpå

2:31 min

Grand Mal är en beteckning för ett allvarligt epileptiskt anfall med kramper och medvetslöshet. Grand Mal är också titeln på Linda Boström Knausgårds nya novellsamling. Elin Claeson har läst den.

Spända kroppar, saliv som fradgar, syner, galenskap, plötsliga glapp i verklighetsuppfattningen. Den som letar kan säkert hitta trådar, fragment och pusselbitar i de olika novellerna och tänka att den osynliga sjukdomen - som under århundraden omgärdats av myter - är en rätt användbar metafor för livet.

Men å andra sidan kan man lika gärna säga att texterna rör sig kring sexualitet, föräldrarskap och dragkampen mellan döden och livet. Här finns mammor som skriver till döttrar som vill dö, här finns mammor som besvärjer ondskan, gud, döden eller vad det nu är att inte komma nära hennes familj, här finns den omedelbara passionen som ändå lämnar sår och frågor, här finns massor av längtan och alltid en hel del distans. Och det är på gott och ont. För jag gillar blicken utifrån när den får berättelsen att bli obehaglig, när berättaren lämnar kvar frågetecken och oklarheter - det finns en novell som heter Under tiden, som kanske utspelar sig i en sjukdomssal, och det regnar väldigt mycket...

Jag gillar inte distansen när den gör att berättaren behöver förklara lite för mycket - som i novellen I oljerockarnas land, där två prepubertala flickor driver ett par bondsöner till våldshandlingar.

Men de gånger som texten verkligen slingrar sig in i mig, är när Linda Boström Knausgård leker med folksagan och myten. I de berättelserna finns en helt egen ton, mörk och skrämmande och hjärtdunksklappande. Som i Vitbjörn Kung Valemon, min favoritnovell i hela samlingen. Här hittar hon ett språk som drar med mig in i en blandning av vardagligheter som "skorpor med marmelad" och mer sägeklingande "skogssjöar och glänsande lodjursögon". Här finns eldhav och björndräkt, järnklor och heroin. Ändå är hon trogen sig själv även här - för det hjärta som bultar hårdast i alla texterna är förälderns. Det hjärtat ligger liksom utanpå - starkt som björnens, men också lätt att sticka kniven i.