Hill är genomgripande genombra

2:56 min

Carl Fredrik Hill, född 1849 räknas sedan länge till de verkligt stora svenska konstnärskapen. Nu uppmärksammar Prins Eugens Waldemarsudde 100-årsminnet av Hills död med utställningen "Maximus Pictor".

I Sverige och internationellt har Carl Fredrik Hills teckningar från sjukdomsåren av många betraktas som banbrytande modernistiska, långt före modernismen. Men de gjorde Hill i enskildhet och hans konstnärskap var praktiskt taget helt okänt fram till hans död 1911, då släkten valde att presentera hans verk för offentligheten. Hills konst visas regebundet, mycket finns på Malmö Konstmuseum och 1999 gjorde Nationalmusuem i Stockholm en stor utställning som blev en stor publikframgång.

Få svenska konstnärer är idag så sönderskrivna och genompratade som Carl Fredrik Hill. Så kan det gå om man förlorar förståndet och göms undan för världen fram till sin död. Efter det har han aldrig fått vara ifred igen. Inte heller många håller för en så närgående besiktning av inre drivkrafter och yttre påverkan. Men Hill gör det. Hans geni står stadigt på det slagfält som Hillforskningen ibland varit, där ord som frisk och sjuk stämpats över olika perioder, som sen ställts mot varandra. "Varpå den ena världen romantiserats på den andras bekostnad" och tvärtom, som Gunnar Ekelöf skrev. Han ville påminna om att det kanske var en och samma värld.

Så egentligen skulle jag vilja be att stänga av radion nu, och istället ta er till Waldemarsudde. Det är väl värt en inrikes tågbiljett eller en längre bilresa. Läs inte de förklarande skyltarna och lyssna inte på vad andra viskar om framför konsten. Hill säger det så väl själv.

Först kommer ni få se ungdomsverken och redan där antydningar om något verkliget stort och sedan de ljusskimrande grustagen med sina grova hjulspår, eller det gyllene diset över de öde stränderna, Målningarna gjorda i Frankrike 1876 och 1877 är bara att ge sig in i och följa det där spåret, eller stigen eller floden inåt. Det behövs inga särskilda glasögon eller någon särskild hänsyn, så genomgripande genombra är det.

Men i nästa sal sitter en av de förnuftiga skyltarna. Det står det att man där har "sammanfört de målningar som Hill arbetade med i sin ateljé hösten 1877 och på kliniken i Passy året efter. De visar således hans väg in i den schizofrena psykosen." Jag studsar till på det där således. Det är så tvärsäkert. Att han målar så där, svart mot vitt, för det är så han mår. Men kan inte lika gärna se målningarna som en fullt logisk utveckling av själva konstnärskapet?

Själv släpper aldrig Hill synen på sig själv som just konstnär. 

Sist, i de innersta rummen visas ett urval av de tusentals underbara teckningar som Hill gjorde på kliniker och senare vårdad i hemmet och som fortfarande känns lika overkliga som de ser klarsynta ut. Kanske kunde de varit några fler, både för balansen i utställningen och för att Hill är en konstnär som det verkligen funkar att frossa i. Ju mer desto bättre. Så lös den där tågbiljetten och, som sagt, se för er själva.