Tjuvarnas marknad - satirisk roman av Jan Guillou

Jan Guillous artonde roman Tjuvarnas marknad är garanterat fri från medeltida svärd och inte heller har Hamilton kommit tillbaka från sin exil, även om några av hans vänner skymtar. Nej, den här gången rör det sig om satir.  

Tjuvarnas marknad…visst påminner titeln om Fåfängans marknad och därifrån går tankarna till Tom Wolfes Fåfängans fyrverkerier och därifrån…Nej, Jan Guillou har inte plötsligt blivit en medveten postmodernist, han nöjer sig med att vara självmedveten. Men också genre-medveten.

I den litterära världen har Guillou mött motstånd, välförtjänt - inte därför för att han skriver uselt – tvärtom skriver han bättre än många kolleger i thrillerbranschen – utan därför att han gör sitt bästa för att reta kulturskribenter.

Nu handlar det inte enbart om positionering. Med undantag för Ondskan finns något i Guillous romaner som vänder ryggen mot det litterära spelet. Medan ingen kan tvivla på det allvarliga uppsåtet bakom en berättelse av Henning Mankell, kan man undra om Guillou verkligen vill att vi ska ta hans historier på allvar. Han blinkar till läsaren att Coq Rouge är en lek och berättelserna om Arn har närmare till tonåringars rollspel än till Umberto Eco.

Det finns visserligen poliser och brottslingar också i den nya boken, men Tjuvarnas marknad är något så ovanligt som en helsvensk satir. Genren kräver iakttagelseförmåga snarare än psykologiskt djup och till skillnad från många samhällskritiker vet Guillou vad han talar om. Tjuvarnas marknad är späckad eller tryfferad skulle väl Guillou säga med precisa och underhållande detaljer. Guillous beskrivning av frisyren på unga män kring Stureplan som att de har ”håret kammat med fläskkotlett” riskerar att bli höstens klassiker. Titta bara på någon bild av en aktuell prinsessas entourage. Lustmordet på direktörer som gått från golfbanan till jaktmarken därför att golf blivit för folkligt är stilettskarpt och den nyrika överklassens barn får sig den uppsträckning de borde fått för länge sedan. Här finns till och med i smula Woodehouse-inspirerad fars, Jeeves har blivit vinleverantör.

Men exaktheten är också journalistisk, man lär sig en del av Guillou. Kanske inte så mycket om viner som författaren tycks tro, där hans smak tämligen förutsägbar om än kostsam, men beskrivningen av hur försäkringsdirektörerna sprängde bonustaken är instruktivare än vad jag läst i någon affärstidning och hans genomgång av skattesystemet skarpare än politiska reportrars.

Överhuvudtaget gör Guillou vad fler författare borde göra: han skildrar sin samtid. Han fläker upp Folkhemmets döda kropp och ser vad som orsakat frånfället.

Guillou kanske blir vankelmodig eller rent av deprimerad om han får beröm men Tjuvarnas marknad är en läsvärd bok, inte därför att den är djupsinnig, utan därför att den är sann. Här och nu. Ja, den är så bra att författaren själv förmodligen snart blir föremål för satir.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista