Nobelpriset i Litteratur

Nobelessä: Tranströmers orkestrering allt rikare med åren

3:00 min

I Tomas Tranströmers korta, lätta och innehållsrika och precisa memoar, Minnena ser mig, finnns en historia om realskoleeleven Tomas som under inflytande av en extra ordinarie adjunkt skriver uppsatser, och långa uppsatser, i fackämnena geografi och historia, vilket renderar honom det mindre smickrande omdömet bland klasskamraterna: Alla kan väl inte skriva lika snabbt som TRANAN heller.

Detta föranleder den sentida T. att reflektera över sin befordringsgång från att ha varit en ordens stachanovit till den nålsögde poetiske kameldrivare han sedan skulle bli känd som. Faktum är att Tranströmers sju första samlingar med början i 17 dikter 1954 fram t.o.m Sannningsbarriären 1978 – och då hoppar jag över den tunna Stigar, till hälften översättningar – att de kom punktligt med 4 års mellanrum.

Det paradoxala med den här strängheten i urvalet och den omutliga disciplinen inför vad som fick och inte fick komma i tryck är att resultatet inte har blivit en svårbegripligt tuktad och krystat hopskruvad dikt, utan tvärtom, som den tycks, en dikt som i sitt språkliga och musikaliska uttryck har givits all tid den behöver för att invänta sin suveräna frihet. Som sedan kan erbjudas läsaren.

Den här musiken, också som ett återkommande motiv för dikten, och den precisa och ofta magiska metaforbildningen, som förblir ett drag genom all Tranströmers poesi, från debutdiktsamlingen till de sena haiku-dikterna – innebär å andra sidan inte alls att Tranströmers poesi inte skulle ha undergått förändringar.

Med tidens gång har Historien allt tydligare silat in i dikterna. Geografin vidgats. Blicken och det poetiska seendet har ständigt hittat nya fästen, nya perspektiv, nya förvandlingar. En stilla humor blir emellanåt, men långtifrån alltid, mer märkbar. Och därmed en allt rikare orkestrering. Och allt detta utan att någonting egentligen offras. Dikterna får ta den tid och plats och musik de behöver. Sista strofen ur dikten Morgonfåglar:
           

            Fantastiskt att känna hur min dikt växer
            medan jag själv krymper
            Den växer, den tar min plats.
            Den tränger undan mig
            Den kastar mig ur boet.
            Dikten är färdig

Göran Sommardal

Kulturnytt
goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista