Mats Kempe. Foto: Maria Annas

Tillbaka till barndomens skrämmande scenografier

1:52 min

Nattlampan tänd och dörren på glänt. Mats Kempe, en av Sveriges främsta prosaister och novellister, kallar sin nya novellsamling så. Som titeln antyder handlar den om att vara förälder. Och att vara barn. Jenny Teleman har läst den.

I Kempes sista novell i boken, kallad Humorister II, låter han en redaktör ställa frågan ”Vad konstituerar en bra novell? En riktigt bra novell?” Och låter antyda att redaktören har ett antal dramaturgiskt användbara standardsvar. Den reducerade stringensen, fokuserat utsnitt, buljongtärning eller isbergsteknik listar han, en sorts litteraturvetenskapliga skrivarkursmetaforer för olika sätt att begränsa sig till formatet. Och inte mer än 12 000 tecken tack.

Jag har inte räknat tecknen i Kempes nya samling men historierna där ett antal människor flyktiga som skisser vandrar ut och in i varandras livspussel bär i alla fall inte på ytan många spår av de uppräknade teknikerna. De olika mjukt åtskilda scenerna liknar allra mest stress eller mardrömmar istället, om föräldraskapets hjälplöshet. Och om barndomens. Skräcken ligger till stor del i att återigen vara del av barnomsorgens och skolans scenografier och hierarkier där Kempe på ett helt lysande sätt återkallar själva atmosfären, akustikplattornas små oförklarliga kolsvarta hål i klassrumstaket, strukturen på de både nya och nerslitna vävtapeterna i hallen på dagis och situationen av fiskpanett mot nedsliten tandgul sönderdiskmaskinad tallrik i skolmatsalen.

Att bli förälder för den generation som fostrats i det kommunala förskole- och skolsystemet är att handlöst tumla tillbaka till dofter och rädslor som man själv kanske sysslat ett decennium eller två med att bygga bort och ersätta. Att vara förälder är hos Kempe att vara ett jättestort skrämt mellanstadiebarn på fel sida kvartsamtalsbordet. Att vara barn är att inbords alltid var upptagen med brådjupa känslor alltid långt utanför det dagliga schemats egendomliga ritualer. Det är oerhört väl framskrivet. Mycket skrämmande. Jag vet att det är skönlitteratur men det växer under läsningen också sakta fram en ynklig irritation, något mer har vi väl att ge barnen som ligger där och sover bakom lövtunna ögonlock än vår egen konerverade skolgårdsmagknip?

Jenny Teleman

Kulturnytt
jenny.teleman@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista