Lusten att plåga är starkast i ”Dödsdansen”

2012 är det Strindbergs-år, men det har inte hindrat Stockholms stadsteater från att redan under hösten 2011 fyra av inte mindre än tre premiärer: ”Leka med elden”, ”Fröken Julie”och nu ”Dödsdansen” i bearbetning av Mia Törnqvist och i regi av Ragnar Lyth.

Ja där sitter de, Edgar och Alice, med ryggen mot oss i publiken och tittar ut över ett projicerat hav och med Ulf Lundells ”Jag trivs bäst i öppna landskap” i högtalarna. De sitter och pöser i ett par fullkomligt monstruösa vilfåtöljer i teak och läder som effektivt blir till själva sinnebilden för deras belägenhet. Lyxiga, bekväma, överdrivna och ja, monstruösa. 

Jag gillar Ragnar Lyths och Mia Törnqvists bearbetning och analys av pjäsen - här är vi hos en modern överklass, gnällig, självtillräcklig och föraktfull, hålls bara ihop av en tunn fernissa av uppfostran, tillgångar och märkeskläder. Deras stora vita tomma hus, signerat Lars Östbergh är fyllt av ting som blippar, låter och glänser, kläder och saker i vita skåp utan handtag, spritskåpet är fullt, men inget blir roligare för det.

Allan Svensson och Pia Johansson spelar också nertonat, inget stjärnspel eller blinkning till publiken, utan så här trista och jävliga är de, Edgar och Alice. Och det enda som får igång energin hos dessa gamla trötta elaka barn är lusten att plåga varandra.

Och med Niklas Hjulströms besökande kusin Kurt dras vi djupare in deras inferno, en sättning som också finns i ”Leka med elden” och ”Fröken Julie”. Den tredje personen i dramat: vännen, Kristin, Kurt – den som är vad vi är, nämligen publik, skapar ett slags Strindbergs dubbla blick på det som händer. Även här finns den dubbla blicken när själva scenografin dras isär, haltar och skevar, världen går bokstavligen under, men Edgar och Alice går på i ullstrumporna.

Till slut sitter de där igen i sina monsterfåtöljer, med lite skrubbsår men ändå märkligt intakta. Ingenting är egentligen förändrat.

Den här liksom giftigare, mer samhällskritiska och mindre privatpsykologiska läsart man har här, gör denna sista av Stockholms stadsteaters tre Strindbergs-föreställningar till den mest uppfordrande och angelägna.