Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Kompromisslöst och djärvt i Katarina Frostensons nya diktsamling

Publicerat torsdag 14 oktober 2004 kl 07.46

Det var 1978 hon debuterade med diktsamlingen I mellan. Sen dess har det blivit många böcker, också pjäser, libretton, översättningar - sedan 1992 är hon också medlem i Svenska Akademien. Katarina Frostenson, som kommer med en ny diktsamling nu.

Omslaget till boken är brunt, en färg som liksom gult går igen i dikterna i boken. Karkas är titeln. Ett ord som betyder skrov, underbyggnad, stomme.

Alla som åkt tunnelbana i Stockholm, känner igen orden som upprepas vid stationerna. Det är en röst som säger det eller så står det på en skylt: Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Frostenson gör poesi av det: ”Tänk på avståndet - två blåa dörrar gled isär för ögat/ ur vagnen fullt av människa - det var/ så talande som var i ljusrummet Den/ smala springan mellan foten och stationen där/ allas ben kan rasa ner.”

Så börjar diktsamlingen, vi befinner oss på ett tåg och på en tunnelbanelinje - och det är bara en av många linjer vi rör oss längs med i den här boken. Vi följer vägar, kanaler, en halslinje eller en flod - dikterna är också uppdelade i fem linjer som dom kallas här, fem sviter av dikter, det är vad boken består av. Fem, ja. Det är lika många som handens fingrar, det. Här finns en hand som i barndomen kunde rädda den lilla flickan från ormar, men handen är död nu och på pappas grav växer kanske ”en nässla vit/ och jättelik ur stengrunden ja lik/ din hand med fingrarna”.

Det är talande för hela boken hur de här raderna sjunger och leker, just här med ordet lik och alla dess olika betydelser. Det är en diktsamling som också följer sorgens linje och den kulminerar i sviten Far fara (att utvinna ur sommarvak), som den heter - det är nitton sidor dikt som jag utan att tveka skulle vilja höra allesammans läsas högt i radion. Aldrig har jag varit med om en djärvare Katarina Frostenson. Om det är möjligt att skriva högt och vara ledig på samma gång, så är det vad hon lyckas med. Och vad är det här för en pappa? ”din linje som var rakare än allt/och den fick aldrig brytas aldrig/ inte nej nej aldrig inte varför/ var du så rasande far, ditt raseri/ som fick mig vilja bli till intet/som drev oss ut till/ parken när din plan och tanke vreds ur linjen - ”. Jag kommer att tänka på vad poeten Ulf Eriksson sa till mig när han hade skrivit sin bok Rymdens vila efter sin pappas död. Jag ville skriva en bok som pappa hade kunnat läsa, sa han. I hans fall blev resultatet en öppnare dikt. Katarina Frostenson lyckas dessutom med att vara så mycket samtidigt: frostig och kärlekstörstande, skoningslös och liten, passiv och energisk, och inte för ett ögonblick sviker hon sina krav på språkförnyelse och lyrikens sångbarhet.

Jag tror att en av anledningarna till att den här diktsamlingen är så omskakande, har att göra med temat karkas - att den rotar runt i stommen för hela hennes verksamhet - det är som om hon rasat ner där i tunnelbanan i springan mellan foten och stationen och bara blivit starkare av fallet. Här finns massvis av linjer tillbaka till hennes tidiga böcker och om jag för en sekund, en sista sekund, ser på hennes författarskap som en linje, en kurva, ja då är Karkas en klockren toppnotering.

Marie Lundström

marie.lundstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".