recension | film

Årets varmaste, viktigaste finsk-franska julsaga

2:40 min

Den franska hamnstaden Le Havre är spelplatsen för Aki Kaurismäkis nya film, som nu kommer till Sverige. En av regissörens skådespelarfavoriter, Kari Outinen spelar här hustrun till en skoputsare, Marcel, han som i filmens svenska titel är Mannen från Le Havre.

Skulle ni vara hans bror, undrar polismannen missmodigt, när den fårade Marcel kräver att få träffa en äldre västafrikansk flykting som polisen hittat insmugglad i en container.

Jorå, jag är familjens albino, hävdar Marcel, och till er olycka inte bara det, jag är också journalist och advokat. André Wilms i huvudrollen röjer inte med en min sitt gravallvar medan jag fnissar lyckligt i biofåtöljen.

Syfte med besöket i häktet är att hjälpa en pojke, som rest i samma container, att komma från Le Havre till London där hans mamma finns. Marcel gömmer pojken från polisen och snart har hela grannskapet engagerat sig och hjälper till. Men samtidigt har Marcels fru Arletty, hon en gång drog upp honom ur rännstenen, hamnat på sjukhuset med livshotande cancer.

Aki Kaurismäkis vid det här laget helt omisskänliga stil, det där medvetet stela och alltigenom rättframma i både färger och möblemang och i dialog och känslor, det valsar här tillsammans med det franska. En aperitif på vägen hem, en baguette under armén. Men också en hamnstad som öppnar sig mot världen, flyktingkravaller, jättelika läger med människor som fastnat.

Men Kaurismäki tänker inte låta det bli någon fatalistisk film noir, även att ingredienserna finns där. Han jobbar inte med undertoner, och trots all yttre nostalgi, så rör sig alltid hans filmer obenhörligt framåt, så nej, han jobbar inte med sentimentalitet heller. Och det är nog helt avgörande för att han ror hem det här: en lycklig julsaga om flyktingsmuggling.

Är en sådan möjlig? Många skulle säkert mena att det är den nakna, vidriga, dokumentära sanningen vi snarare behöver. Jo, men också andra sanningar.
   Som att medkänsla smittar av sig, att vänskap förenar, att värme... ja, värmer. Att hatet har sin motpol. Att kärleken helt enkelt har tolkningsföreträde.

Det är bara herdar och skoputsare som respekterar bergspredikan, säger Marcel uppgivet i berättelsens början. Ja, och finska regissörer vill jag nog, saligt, lägga till när filmen är slut.