Högerextremismens hat synas i två nya böcker

3:40 min

Magnus Lintons reportagebok De hatade och Niklas Orrenius dito Sverige forever in my heart handlar båda om högerextremismen och dess måltavlor. Kulturnytts Mårten Arndtzén har läst dem båda.

Vintern och våren 2010 utsätts en somalisk flyktingkvinna i Tomelilla för systematiska trakasserier av en minderårig mobb.

När de börjar kasta sten på hennes barn också går hon till polisen - som snabbt lägger ner förundersökningen, trots att alla vet vilka förövarna är.

En natt vintern innan, i den ungerska byn Tatárszentgyörgy, skjuts en romsk man och hans femårige son till döds när de försöker fly ur sitt brinnande hem.

Trots att hatet mot romer är omfattande i Ungern misstänker Polisen inget hatbrott. Inte förrän avrättningarna fortsätter och blir en våldsvåg med sju dödsoffer under de kommande månaderna.

Alla romer.

Och visst, det finns grader i helvetet men både Tomelilla och Tatárszentgyörgy ligger i Europa.

Samma Europa som för bara 11 år sen samfällt rasade mot Österrike för att man släppt in ett parti som då betraktades som högerextremt i sin regering.

Det är svårt att tro idag, då den främlingsfientliga populismen hunnit göra sig så väl hemmastadd i de flesta parlamenten.

Medan en våg av svart terror sveper över kontinenten, från Florens till Oslo.

Trots att Niklas Orrenius rapporterat länge om främlingshatet i den skånska myllan, säger han sig blivit chockad över reaktionerna på hans reportage om den stenade kvinnan i Tomelilla.

Att det var så många som gav sitt helhjärtade stöd till våldet mot en människa vars enda brott är att hon bär slöja.

Att hatet är så starkt.

Magnus Linton söker upp "de hatade", som hans bok heter; vilket innebär romer i Ungern, muslimer i Nederländerna och kulturmarxister i Norge.

Och får liknande reaktioner på hatet. "Djupet i det gör mig livrädd. Nästan imponerad" säger en grön - och muslimsk - parlamentsledamot i Haag.

Varifrån kommer det, allt detta hat?

Linton träffar filosofer, statsvetare och historiker som förser honom med en försvarlig mängd tänkbara förklaringar: kroniskt arbetskraftsöverskott, permanentade klassklyftor och boendesegregation, socialdemokratins kris, Internet.

Men en av de tyngsta forskarna på området, holländske Cas Mudde, menar att det är fel att tolka högerpopulismens framgångar som ett krisfenomen.

Att dess värderingar i själva verket är väl förankrade i breda folklager, och alltid spelat en roll i Europeisk politik, med undantag för några decennier efter andra världskriget.

Att hatet, om man så vill, är en del av vår kultur.

Att "De hatade" slutar med massakern på Utöya är både olycksbådande och logiskt, den ger gott om orsaker till oro och inte många till hopp.

Niklas Orrenius reportage rör sig närmare marken, och där - på individnivå - finns förstås plats för en och annan ljusare historia.

Som den om Gülbahar Gülec, i Orrenius första bok en självmordsbenägen femtonåring vars föräldrar gått under jorden efter ett avvisningsbeslut.

Här återkommer hon som målmedveten gymnasist som tänker bli advokat.

Eller den om den chassidiske Malmörabbinen Shneur Kesselman, som knappt kan gå utanför dörrn utan att bli trakasserad.

Uttalat antisemitiska attacker som inte upphörde efter Sydsvenskans reportage.

Men när Orrenius stöter på Kesselman ett halvår efter publiceringen är han ändå märkbart lättad. Efter artikeln har många malmöbor kommit fram till honom på gatan och visat sitt stöd.

Att hatet trots allt inte står oemotsagt.