Joan Didion i sin New York-lägenhet. Foto: Kathy Willens/Scanpix
litteratur | recension

Joan Didion synar suddiga minnen

2:42 min

Joan Didion räknas till en av USA:s främsta författare. Hon har genom åren skrivit både romaner, hollywoodmanus och banbrytande journalistik. 2005 kom "Ett år av magiskt tänkande" ut, om hennes makes död. Nu finns boken om hennes dotter Quintanas död på svenska: "Blå Skymning".

Jag råkade bli den första journalisten som träffade Joan Didion efter att hennes dotter hade dött. Det stod om dödsfallet i tidningen New York Times den dagen. Det var efteråt både underligt och stor lättnad att hon inte ställt in vår intervju. Vi satt i hennes stora våning med egen hiss vid Central Park i New York. Medan vi pratade kom bud med blommor. Vita orkidéer. Hon svarade på alla mina frågor. Lysande.

Men så snart min fotograf Björn bytte band i tevekameran, satt hon tyst, som förlamad. Hon presterade den förmiddagen som om hennes skrivande, arbetet, lanseringen av boken "Ett år av magiskt tänkande" skulle hjälpa henne vidare, över det faktum att nu var både maken och barnet borta. Hon. Bara hon. Ensam kvar.

Fråga mig bara inte om dottern, viskade hon till mig. Titta på bilden här, sa hon och pekade sedan själv på ett foto från sextiotalet på en liten liten flicka, omgiven av vuxna med drinkar. Hur kunde vi röka så där när vi hade en bebis? Frågade hon. Mest sig själv.

Det är just sådana minnen, funderingar och rannsakningar som boken Blå skymning består av.

Nu är inte bara familjen borta, nu härjar också skräcken för att inte längre kunna komma ihåg. Inte längre kunna berätta med de exakta orden. Med den slanka, eleganta skärpa som jag tror Joan Didion identifierar sig själv med mest av allt.

Hur förbereder man sig för att älska ett barn? Joan Didion har sextio barnklänningar av märket Liberty i garderoben. Ändå blir det inte riktigt som hon tänkt sig. Hon skriver om dottern: ”Sedan hon hade fötts hände det aldrig mer att jag inte var rädd.”

Hon var besvärjande rädd. Dottern dog ändå. Vi är så rädda för att våra barn skulle dö, just det går nästan inte att prata om. Joan Didion visar ett sätt att göra det på. Att krasst syna suddiga minnen, ifrågasätta kärleken. Här har vi Det Mest Förbjudna i sval, stilistisk tappning: Vem var egentligen barnet i familjen? Var det dottern? Eller var det mamma Joan Didion själv, med skrivkramp, ångest och liten liten kropp som med sin sköra uppenbarelse skrek: Ta hand om mig.

Blå skymning av Joan Didion, översatt tilll svenska av Ulla Danielsson.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista