onsdagskrönikan

Livet? Vi tar det sen. Jag måste faktiskt jobba.

3:16 min

Statsminister Fredrik Reinfeldts planer på att höja pensionsåldern till 75 blev omdiskuterade i går. Kulturnytts Marie Lundström funderar över skillnaden mellan arbetslivet och livet.

Jag tror inte att Fredrik Reinfeldt vill det här. Han ser ledsen ut. Tyvärr måste ni, vi jobba tills vi, ni blir 75.

Fredrik: Inga problem. Vi gör allt. Bara du inte får den där minen nu igen: ”Det här borde ni fatta, jag blir faktiskt sårad.” Nu lugnar vi ner oss. Jobbar på. Tänker inte mer på tajmingen i släppet av nyheten. Att den kom just när februari kändes lite tung, lite kall, lite tom på glamour. Nämen absolut visst, den här nyheten är som gjord för de som nu är i 70,75-års åldern. Som haft ett lugnare arbetsliv. Klarat ökningen, axningen, spurten på slutet och går i mål i karriären ungefär nu. Med trasslande knä, rasslande pump och ett nytt spännande extrajobb att toppa ett utmanande, lyckat arbetsliv med.

Det är inte så tokigt, hör jag fyrtiotalisterna sjunka tillbaka i fåtöljen och säga. Man håller sig pigg med att jobba, klar i skallen.

Ni har rätt. Jag tänker bara på hur arbetstakten ökat sen jag kom på banan i mitten av 90-talet. Jag tänker på vänner, släktingar, de som är 40, 50+ och inte tror att de orkar samma tempo till 65. Fast det säger de tyst.

Jag har jobbat i 30 år. Eftersom jag har arbetat sen jag var 14, alltid, även när jag pluggat, så har jag nu när jag är 54 tydligen gjort hälften. Nästan. Min pappa dog när han skulle fylla 71. Många i min släkt har dött ungefär i den åldern, knall och fall. Så det är inte säkert, Fredrik, att jag med anlagen mina kommer att kunna leva upp till dina förväntningar.

Ändå har jag ett jobb på rumpan, i värmen. Jag och min son gick imorse förbi tre människor som rensade en kloak. Femåringens gravallvar i rösten: De vill inte jobba ute idag. Men de måste.

Gårdagens utspel fick mig att tänka på boken Gäst hos verkligheten. Den av Pär Lagerkvist. Titeln kändes passande och jag fastnade för raderna som jag läser nu här: ”Var hade han fått allt det där ifrån? Det där med att dö. /…/ Han skulle inte dö nu strax, inte heller idag, inte heller imorgon”.

Hörni: Säg att vi jobbar till 75. Så ligger vi på dödsbädden och det vi har gjort är.. att arbeta. Vad blev den existentiella vinsten? Hur gick det att ta hand om barnbarnen? Fick du i dig livets efterrätt?

Vi tar det sen. Jag måste faktiskt jobba. Min mamma brukar säga att det spelar ingen roll vilket jobb man har: Efter en dag är du ersatt, efter tre månader är du glömd. Nänä. Medalj till den som glömmer att han eller hon en dag är borta.