konst

Ett sorgearbete över filmens århundrade

2:12 min

Alla som sett en konstutställning de senaste decennierna vet att rörliga bilder blivit minst lika vanliga som målningar, foton och skulpturer. Kanske kan man säga att kärlekshistorien mellan bildkonst och film inleddes i samma stund som filmkameran uppfanns.

I dag öppnar utställningen Resan till månen på Bonniers konsthall i Stockholm. Titeln är hämtad från uppkallad efter Meliès klassiska stumfilm med samma namn, och tanken att vi idag passerat filmens epok, i och med att rörliga digitala bilder nu finns tillgängliga för alla, ständigt och jämt.

”Kajsa arbetar bakom den här väggen. Jag hatar henne.”

”Klipp till svart!”

Med hörlurar på huvudet blir man plötsligt regisserad som huvudrollsinnehavare, i ett passionsdrama riktat mot konsthallens receptionist, som dock lugnt arbetar vidare, det är ju bara fiktion, signerad konstnären Alex Reynolds.

- På samma gång som du förkroppsligar skådespelaren agerar du som kamera. Du ser filmens scenografi, dvs konsthallens reception, och du regisseras att röra dig i rummet, titta i kamerans riktningar och ”zooma in”.

Att bli ett med en film är en av flera oväntat kärleksfulla studier i filmmediet som utställningen Resan till månen innehåller, och det ska det vara, enligt konsthallschefen Sara Arrhenius:

- Utställningen försöker inte ge en överblick hur konstnärer arbetat med film genom historien. Det vi frågar oss är varför konstnärer är så intresserade av film. Och den film de ägnar sig åt är spelfilmen som den utvecklades under 1900-talet, för att visas på biografer, en film som egentligen inte finns längre, eftersom den försvunnit, till förmån för den digitala tekniken. Så till viss del är den här utställningen ett sorgearbete, berättar Sara Arrhenius.

Kanske framstår det som tydligast i regissören Marco Brambillas magnifika verk ”Evolution”, ett digitalt panorama i 3-D, späckat av 400 små scener ur 1900-talets filmklassiker, från Ben Hur till Life of Brian, som till Prokofievs musik träder fram på en tre minuter lång parad, mot de obönhörliga jättebokstäverna ”The End”.

Och som en kontrapunkt, mot all denna nostalgi, står Los Angeleskonstnärerna Ryan Trecartin och Lizzie Fitch, med sin hembyggda IKEA-biograf som oupphörligt visar hysteriska parodier på TV:s och nätets utbud av dokusåpor, på dubbel hastighet. Det är det här vi har, nu.