opera | recension

Intrycken haglar, men till vilken nytta?

2:16 min

I går kväll var det premiär på Folkoperan i Stockholm och för ovanlighetens skull så handlar det om en barockopera – och då en av de stora operorna från den tiden: Händels Julius Caesar från 1724.

Den spanskfödde regissören och koreografen Cisco Aznar står bakom föreställningen och han har inte nöjt sig med ansvaret för regi och dans utan också för scenografin och kostym. Man har talat om allkonstverk och kabaré inför den här uppsättningen. Per Feltzin recenserar:

Ja, det blev ett allkonstverk - på flera olika plan och med många aktörer. Det är filmprojektioner på väggen bakom nästan hela tiden, dessutom har sångarna alltid sällskap av dansare som antingen gestaltar det som sångarna sjunger om - eller fördjupar eller kontrasterar det som sker.

Aznar har placerat hela berättelsen i dödsriket dit Cleopatra kommer. Hon leds dit, på filmen, av gatubarn från favelor i Brasilien, de är utklädda till änglar. I det där dödsriket leker man fram själva berättelsen och i leken tar man ju det man behöver för att klä ut sig - en skurhink blir en hjälm och kläderna är allt ifrån bandage till fotbollsdräkter.

Intrycken haglar alltså - och mitt i allt sång och musik.

Jag älskar ett överflöd av intryck där jag kan få välja vilken nivå jag ska läsa av berättelsen på. Men då måste regissören ge mig verktyg. På Folkoperan får jag ingen hjälp alls med att dechiffrera det som händer och blir därmed övergiven. Kläderna hjälper inte, gesterna bara lite och när filmen visar när de nackar en höna eller spelar fotboll blir det bara förbryllande.

Det tycks som att orkestern under ledning av Joakim Unander också drabbats av viss riktningslöshet. Det spelas och sjungs inte alls dåligt, det är ett ovanligt jämnt och bra sångarlag. Men musicerandet är utan vilja att berätta något.

Händels opera visar ju ett maktspel men hur det är konstruerat finns inte en möjlighet att förstå. Det som då är kvar är barockmusiken med sina speciella affekter - musiken ska visa sorg, hopp, förförelse, kamp och tröst, till exempel. Men när man inte vet vem som sörjer vem eller varför - vad nyttar den då till?