recension | Litteratur

Den söndrande kraften är oförminskad

2:03 min

Kärleken gömmer minnet så heter Ola Nilssons tredje bok om en fiktiv norrländsk by och människorna därifrån.

Kulturnytts om de två första delarna:

I sista delen av Ola Nilssons trilogi, Kärleken gömmer minnet, är den norrländska inlandsbyn ett avfolkat förflutet, men dess söndrande kraft är oförminskad, och spriten har stillsamt men bestämt tagit över. Men som i alla Nilssons tre böcker är det stenhård och jämn match mellan Vänskap och Helvete.

Stefan, Mirjam och Arvid har varit vänner sen de stal en flaska sprit i barndomen, de räddar och hjälper varandra i samma takt som de tillsammans förstör sina liv. De vet att livet är kört för dem, det har de vetat länge, läsaren vet det också från första sidans begravning med tillhörande gravöl.

Det låter kanske som outhärdlig läsning? Inte då.

Ola Nilssons skriver nyktert och beskrivande, han liksom redogör för fyllan och våldet och vänskapen och kärleken, men inte utan en ömhet i språket. Här presenteras inga enkla förklaringar, garanterat inga lyckliga slut, men ändå, som Arvid i boken säger om poserande nihilister:
“... att hävda det meningslösa utan att tillföra något, det blir outhärdligt. Det är som att stjäla.”

Ola Nilsson stjäl inte. Det är ett som är säkert.

Den första delen i trilogin, Hundarna, var som en kniv i hjärtat med sina unga olycksfåglar som fortfarande var nyfikna och naiva, och jag blir aldrig fullt lika knäckt av de andra två, mer stillsamt uppgiven, som att jag delar den fruktansvärda baksmällan med Arvid, Mirjam och Stefan.