scen | recension

Två pjäser om livets gränser

2:36 min

På TUR-teatern i Stockholm har man nyss haft premiär på Frankenstein där Helena Granström dramatiserat fritt efter Mary Shelleys kultbok från 1818 och på Östgötateaterns Ung scen öst kan man se Kaspar Hauser fritt framdiktad av regissören Erik Holmström och ensemblen.

På TUR-teatern ser Frankenstein i Andrea Edwards gestalt ut som ja, Marie Curie, en besatt vetenskapskvinna i svart klänning med puffärm, stora köttstycken hänger på slaktarkrokar och Helena Sandströms kapten Walton klädd i sin polardräkt finns också där med sin upptäckariver.
 Dramatikern Helena Granström har tagit Mary Shelleys roman och liksom klippt den bitar, hällt den i provrör och låtit den i förening med Anne Hellandsjös scenografi stiga som en förångad substans över scenen. Och monstret, en kvinna i röd klänning, pumps med en avbruten klack - ett lik efter en kvinna som en sen natt våldtagits, mördats och slängts i en dypöl? Karin Bengtssons monster, blodig, sönderriven och smutsig, med sina ticsartade rörelser och metalliska lilla röst är både rörande och hemsk. Hon söker orden för det hon känner, orden som nog inte finns.

Det är en suggestiv föreställning regissören Carina Ehrenholm skapat, om att betvinga naturen och skapa om den. Det hela är lite som ett slags tableaux vivantes – levande bilder, som också förekom i det tidiga 1800-talet. Och där bilden här föreställer en framstegsoptimism, kanske lika övermodig nu som då.

Om frågan på TUR-teatern är ”Vad är liv? Vad är en människa?” så frågar man sig på Ung scen öst snarare ”Hur blir man en människa?”. Alla i den här otroligt roliga och känsliga ensemblen turas om att spela Kaspar Hauser och även här har man utifrån de anekdotiska fakta som finns klippt ihop sin egen saga om pojken som levt i ett källarhål hela sin barndom och som sexton år gammal släpps ut.

Ett stort trassel av ståltråd ligger som ett stort snår av buskar och grenar på scenen, korpar kraxar, hästar gnäggar och Stefan Johanssons musik ger ett slags tidig 1800-talsstämning. Och eftersom det här är för de yngre barnen så tar man självklart Kaspars parti, går in i hans förflutna och hans fantasier, man mäter upp hans lilla källarskrubb med markeringstejp på golvet och vi känner hans stress när han sätts i skola omgiven av barnens gälla tyska.

Både monstret och Kaspar föds på ett sällsamt vis ut i världen och frågorna, om människan är kemi eller språk, om hon skapas i provrör eller i samspel, formuleras så vackert i såväl ”Frankeinstein” som ”Kaspar Hauser”.

Maria Edström

Kulturnytt
maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista