En intensiv teatervecka

Det har varit mycket teater i Stockholm under veckan som gått, både gästspel och premiärer. Kulturnytts Anneli Dufva har hunnit med att se flera föreställningar, varav den sista, i lördags kväll, var Stadsteaterns uppsättning av den amerikanska och Pulitzerbelönade pjäsen Topdog/Underdog, skriven av Suzan-Lori Parks, i regi av Anna Takanen och med nyskriven musik av Daniel ”Papa Dee” Wahlgren och Mårten ”Moe” Sakwanda.

Och Topdog/Underdog har blivit en föreställning med laddning, med en kaxigt dansant ton, som hanteras med både fysisk och mental precision av Karl Dyall och Peter Gardiner. De är två svarta bröder, som redan innan de blivit vuxna övergivits av sina föräldrar, och som nu mest bara överlever i ett riktigt litet råtthål till hem. Deras far döpte dem, som en skämt, efter president Lincoln och dennes mördare, Booth. Lincoln och Booth, alltså, utlämnade till varandra, beroende av varandra.

Rasklyftan och individualitetens hårda ensamma baksida är liksom nedtryckta i stulna, alldeles för slicka kostymer; pjäsens eleganta struktur en nästan sångbar lek med upprepningen och med kortkonster som ett återkommande tema, ända till det lika tydligt välplacerade och vassa slutet. Zofi Nilssons scenografi kunde ha varit av Jasper Johns; ett trasigt stjärnbaner. Hela pjäsen en scenisk statuskamp mellan coolare storebror och den ettrigare lillbrorsan, hela pjäsen ett psykologiserande spel med människan som bild av världen.

Ett helt annat scenspråk kunde man däremot i veckan se på Elverkets Europeiska Teaterfestival, i Sweet Kid från Litauen – en ambitiös, stiliserad och strängt hållen föreställning med viljan att vara historisk, att istället spegla människorna som bara små kuggar i ett större spel, i det här fallet andra världskriget.

Spanska La la la la la visade sig vara ett enda uppblåst superego, en barnslig, men också gullig föreställning, som med projicerad text på skärm, film, 80-talslåtar på hög volym och till sist vedhuggning och en minifotbollsmatch mellan skådespelarna och några i publiken, medvetet skruvade ner sig till lägsta pojkrumsnivå – eller upp till partystämning, kanske… Jaget i alla fall sig självt nog. Gud? Jo, han finns än och gör sig påmind, i både Vilnius och Barcelona. Men kan man tro på honom?

Och vad ska man tro på, med pistol, men utan allt, i dagens USA?

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se