Mobergs sista roman Din stund på jorden på scen

Folkmusiken präglar scenrummet när Vilhelms Mobergs sista roman ”Din stund på jorden” spelas som pjäs på Stockholms Stadsteater. Premiär fredag 5:e november. Den är dramatiserad av Susanne Marko och Leif Stinnerbom och den senare har även regisserat. Elin Claeson svarar på frågan om det verkligen lät så här hela tiden...

Ja, det gör det. Det är mycket sådan här folkmusikklingande musik föreställningen igenom. Det har nog med Stinnerbom att göra. Han kommer från Västanå teater - där har han och hans medarbetare har arbetat med att väva samman teater, musik och dans med ett tydligt publiktillvänt berättande. Och det har han tagit med sig till Stockholm. Och det är roligt, både för Stockholms Stadsteater och för publiken.

Men det är kanske bäst att jag drar historien:

Huvudpersonen heter Albert och storspelas av Ingvar Hirdwall - han är 62 år, bor i Kalifornien sedan många år tillbaka, han är frånskild, tvåbarnsfar, pensionerad fastighetsmäklare och ganska trött på livet. Det är 60-tal och han sitter vid Stilla Havsstranden och tänker tillbaka på sin barndom i Sverige. Plötsligt förflyttas vi 50 år bakåt i tiden och det är 10-tal i envishetens, enbackarnas och småjordbrukets Småland. Albert besöker sig själv som liten, pratar med sin döde storebror och upplever sina föräldrars stränghet igen. Då och då överrumplas han i drömmerierna av sin amerikanska verklighet - någon av hans grannar kommer förbi och frågar nåt eller berättar nåt eller stör honom på nåt annat sätt.

PER: Men det låter som om det kunde bli lite rörigt, hur har de löst det här på scenen?

ELIN: Nej, rörigt blir det inte. Det står snabbt klart vilka som hör till det amerikanska nuet och vilka som finns i det svenska 10-talet. Dels har de fått lite olika detaljer i kostymerna och så har de som sagt ett annat musikaliskt soundtrack eller vad man nu ska kalla det. Och Ingvar Hirdwall är på scenen hela föreställningen och håller ihop berättelsen, han låter oss aldrig tvivla på var vi är eller vad det är som berättas.

PER: Anar jag ett litet men...?

ELIN: Ja, alltså, det här är en uppsättning som får mig att bli lite dubbel... För det är underbart med musiken och det dansanta skådespeleriet - ensemblen glimrar verkligen - men det är samtidigt lite oengagerande. Och det tror jag har med Mobergs roman att göra, det är den gamle mannens minnen och hans funderingar kring döden - ett klassiskt tema, bra som roman men ganska blekt som teatertext tyvärr. Det första huvudpersonen Albert gör är att berätta vad som ska hända. När två timmar och 45 minuter har gått vet vi i stort sett inte mer än när allt började och det dansanta och musikaliska i all ära - uppsättningen lider av alla övergångar och entréer och sortier. Amerikaner in, smålänningar ut, dansande änglar vrider en kista, dansande änglar bär bort en kista, smålänningar in, amerikaner ut... allt till musik då visserligern men ändå... Det blir långsamt. Men - som jag sa - visst är det vackert!

Elin Claeson

elin.claeson@sr.se