Pojkflickan - fransk roman om en mångkulturell uppväxt

Nina Bouraoui är en av dom verkligt spännande unga författarna i Frankrike just nu. Hon har ett flertal romaner bakom sig, några av dom finns redan på svenska. I dom har hon nogsamt gömt sig i påhittade figurer; en beslöjad arabisk kvinna, ett kyrkogårdsväsen, en sjuklig yngling eller en gammal kvinna i skogen. Men för fyra år sedan kastade hon all förklädnad och skrev en öppet självbiografisk bok om sin mångkulturella uppväxt. Nu finns den på svenska med titeln ”Pojkflickan” översatt av Maria Björkman. Kerstin M. Lundberg har läst den.

Att vara allt och ingenting, att ha två pass men bara ett ansikte. Så kan Nina Bouraoui sammanfatta sin uppväxt. Rakt genom henne går en smärtsam och blodig delning. När hennes föräldrar möttes 1960 på universitetet i en fransk stad var hennes pappa ”muslimsk fransman” och hennes mamma fransyska bördig från Bretagne. Två år senare när Algeriet efter år av strider mot fransmännen blivit självständigt var pappan plötsligt ”algerier” och bröllopet sågs inte med blida ögon av omvärlden. ”Arabhora” sa mammans studiekamrater.

Nina känner sej hotad och hemlös överallt. I det fria Algeriet, där familjen bor under hennes första fjorton år, är det moderns blå ögon och blonda hår, som väcker  misstro och  sen rena trakasserier. Och på sommarlov i Frankrike, är det fadern som är fel. En arab för mycket!

Hon heter Yasmina på arabiska men kallas Nina i Frankrike.

Vem är hon? Vad ska hon välja? Algeriet eller Frankrike? Pappa eller Mamma? Omöjliga val- Återstår att gömma och förtränga. Att springa i timmar på stranden. Att hänge sej åt  solen, vinden, havet, att söka sej till öknen. Nina Bouraouis naturskildringar är storslagna och sensuella. Men staden förblir förbjudet område, den tillhör männen och kan bara beskådas bakom en bilruta.

Vem är jag? Flicka eller pojke? Nina Bouraouis identitetssökande går längre än till etniciteten. Hennes älskade pappa uppfostrar henne som en pojke och kallar henne Brio. Att vara man är att vara stark, att vara ett med Algeriet.  Nina klipper av sig håret, drar på sej jeansen, lär sej gå som Steve Mc Queen och när någon frågar vad hon heter, svarar hon Ahmed. Hon spelar fotboll och dyker från dom högsta klipporna. Hon vill älska sin veka tvillingsjäl, pojken Amine, som vore  han kvinna och hon man, och hon ställer sej frågan VAR uppstår homosexualiteten?

Nina, Yasmina, Ahmed, Brio? Vem är hon egentligen?

Den svenska titeln ”Pojkflickan” låter lite väl äppelkäckt” för den könsklyvnad Nina upplever. Den franska titeln ”garcon manqué” antyder något mer komplicerat ”misslyckad, förfelad pojke”.

Nina Bouraouis språk är rakt och häftigt. Dom korta meningarna staccatoartade, bisatser och adjektiv bortskrapade. Hon hamrar in sina frågor, sin smärta, sitt hat mot omvärlden, men också sin kärlek till dessa båda föräldrar som vågat trotsa så mycket. Meningarna börjar ofta med ”Jag”,jag är, jag blir, jag talar..Tempot är högt. Jag tappar nästan andan. Orkar inte riktigt med upprepningarna, men övertygas av språkets mörka poesi och den kluvna känslans kraft. Det är starkt!

Kerstin M Lundberg

kerstin.m.lundberg@sr.se