Bob Dylans självbiografi

När det amerikanska förlaget Simon and Schuster för ett par år sedan tillkännagav att man för en ansenlig summa dollars kommit överens med Bob Dylan om att ge ut hans självbiografi log många i förlagsvärlden snett. Hur skulle man få Bob Dylan att leverera manus i tid? Och kan han verkligen skriva annat än sångtexter?

Nu har den första volymen av Chronicles kommit

Undrar just vad förlaget förväntade sig av Bob Dylans självbiografi? Inte så mycket gissar jag, för hur framstående en person än må vara är hans eller hennes självbiografi bara rester av ett liv, smulor som ska säljas en gång till. Dylan har tidigare skrivit, Tarantula, en slags surrealistisk prosa och själv trodde jag att självbiografin skulle bli skruvade textfragment blandade med namedropping från Dylans möten med världens stora.

Men nej. För vad man än kan säga om Dylan – överraska kan han. André Malraux skrev en gång sina Anti-memoarer som ett försök att lösa frågan hur man ska kunna göra något nytt av att blicka tillbaka.

Dylan har lyckats. Chronicles är klar, skickligt disponerad, med drastiskt språk, mycket humor och – lite överraskande - en påtaglig brist på intresse för huvudpersonen. Den som vill veta vad Dylans flickvänner hette, vilka han gift sig med, vad han sade till Woody Guthrie när denne låg döende på sjukhuset kommer att bli besviken. Det här är en bok om musik och människor som Dylan tycker är intressanta. Inte en bok om författaren.

Alltså börjar han med New Yorks folkmusikscen på 60-talet, det är mycket underhållande, självironiskt och generöst – ingen bitterhet, ingen avundsjuka. Dylan lyfter fram det bästa hos sångare som nu glömts bort och ger roliga interiörer från livet i Greenwich Village som kunde bli ett filmmanus. När det sedan är dags att beskriva genombrottet hoppar han framåt tjugo år i tiden till inspelningen av Oh Mercy 1989. Varför, ingen annan inspelning redovisas ju? Jo, Dylan är nyfiken på hur skapandet fungerar. Han reder ut det för sig själv. Kritikerna får åtskilliga argument, han är synnerligen självkritisk – men inte upprörd, inte överdriven – bara stentuff. Det där var fel, den rytmen skulle ha markerats, de turnéerna var dåliga, de där sångerna håller inte. Och så kommer berättelsen om hur en handfull sånger skapades och varför de inte kunde bli som de gamla sångerna.

Sedan hoppar han tillbaka till det tidiga 60-talet. Han berättar hur han lär sig av den i Europa nästan okände Dave van Ronk, han ger en briljant och smittande naiv analys av Sjörövare Jennys visa i Tolvskillingsoperan. Dessutom innehåller boken en sorts briljant slängiga mini-essäer om amerikansk folkmusik som nog kommer att inspirera både forskare och musiker.

Chronicles är allt möjligt annat än en självbiografi - och ändå säger den mycket om Dylan. Inte om personens innersta, bokens enda självcentrerade kapitel handlar om hur han inte klarade av kändisskapet efter genombrottet, men hur han skapar. Hur han under en skivinspelning gör en utflykt på motorcykel med sin fru, träffar en gammal hippie och låter energin från mötet flöda tillbaka in i skivstudion.

Det är fritt och samtidigt målmedvetet, precis som hans bästa sångtexter. Och det är en av mycket få självbiografier som väcker nyfikenhet, snarare än att stilla den. Dessutom demonstrerar Dylan att den bästa vägen ur en återvändsgränd är framåt – genom muren.

Mikael Timm