Sensationell rysk debutfilm

I dag är det premiär för den ryske regissören Andrey Zvyagintsevs debutfilm Återkomsten. Den belönades med Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig förra året och har sedan dess gjort succé på festivaler världen över.

Det är ett ödesdrama, det är fyllt av referenser bibliska historiska och filmestetiska men det är ändå helt igenom orginellt för att vara en debutfilm, till och med sensationellt.  Zvyagintsezv visar sin visuella säkerhet redan i de första scenerna där kameran tecknar ett Ryssland i blyertsblågrå färger, där havets vidd korsklipps med ungdomars ansikten, där musiken förstärker stämningarna och där Zvyagintsev med hjälp av en blick här, en korthuggen replik där, lyckas förmedla information om människornas karaktärer som vissa inte klarar av efter två timmars sprutande dialog.

Återkomsten berättar om de två bröderna Andrey och Ivan vars far återvänder till familjen efter tolv år. Far med söner beger sig på bilresa med tre dagars packning. Målet är att fiska. Som åskådare känner vi ganska snart att ett helt annat slags nät håller på att dras ihop vi vet bara inte vem som till sist skall lämnas där sprattlande åt sitt öde. När de första nappen kommer visar det sig att ingen i familjen kan tillaga fisk och bytet lämnas, kippande efter syre i en genomskinlig plastpåse.

Far och söner reser genom ett folktomt Ryssland oavsett om de är i staden eller på landet så råder en karg helgstämning, överallt samma tomhet i bilderna. Fadern har ett uppdrag, oklart vilket, han har ingen bakgrund och ingen framtid. Barnen beskådar honom misstroget från baksätet. Andrey vill gå till mötes, Ivan till motvärn. Den tjurige Ivan spelad av Ivan Dobronravov är magnifikt misstrogen, hans ansikte säger allt om svek och misstänksamhet han utmanar fadern hela tiden. Vi väntar på en utlösning som aldrig kommer, stämningen blir först tryckt, sedan explosiv.   

Återkomsten är den roadmovie som Tarkovskij, Hitchkock och sjuttiotalets Wim Wenders aldrig gjorde tillsammans. Från Wenders kan jag känna igen den lakoniska stilen från Tarkovskij ljuset och färgerna och från Hitchkock den odefinierbara krypande spänningen. Andrey Zvyagintsev når inte riktigt upp till mästerkollegornas nivå, men det är inte långt ifrån.

Gunnar Bolin

gunnar.bolin@sr.se