Blyg crazy lek om Dagermans sista dar

”Strömming på Cattelin” heter en ny pjäs av dramatikern Lucas Svensson. Det är dagarna innan Dagermans självmord som Svensson skildrar med hjälp av fyra stycken Stig i ett hotellrum. Pjäsen hade premiär i helgen på Dramatens Lilla scen i regi och bearbetning av Emil Graffman. Lucas Svensson har skrivit flera pjäser, inte minst för Dramaten, senast ”Alice i Underlandet”. Han är dessutom sedan ett år tillbaka husdramatiker på teatern.

”2/11 tisdag. Dimma över Strömmen. Dödstrött, masade mig till Cattelin och åt en underbar strömming.” Så lyder Stig Dagermans sista dagboksanteckning – två dagar senare, den 4 november, tog han livet av sig. Och den här anteckningen, citerad i programbladet, verkar ha fått Lucas Svenssons fantasi att spinna igång, hur var Dagermans liv dessa sista upplösta dagar? ”Strömming på Cattelin” är en fantasi med fyra stycken Stig, som tagit in på ett hotellrum.  Fyra Stig, spelade av fyra skådespelare i olika åldrar – Jon Karlsson, Johan Lindell, Torkel Petersson och Per Svensson. Ett psyke som börjat fragmenteras, plus det faktum att siffran fyra finns i Dagermans dödsdatum.  

Men den som väntat sig fyra Stig med snedlugg, blazer och urskuldande leenden i ett svenskt hotell från 50-talet misstar sig. Här har regissören Emil Graffman och scenografen och kostymören Åsa Lieberath skapat ett betydligt mer tvetydigt landskap, alla fyra i militärrock och ryssmössa, rummet ser ut som nåt bakom järnridån, eller? För samtidigt droppas omisskännligt svenska markörer, en tavla med en älg, granris dyker upp ur scengolvet, pekar kanske kostymerna på Dagermans tid som inkallad – ”Min soldat någonstans i Sverige”? En lek med Dagermans ”Min ångest är den största i Sverige”? Att regissören Emil Graffman är bosatt och verksam i Warszawa förvånar inte, det Kafka-lika draget hos Dagerman blir tydligt i Graffmans centraleuropeiska och lekfullt absurda handlag.  

Och Lucas Svenssons text inbjuder till crazy lek, med sina tvära kast och slapstickartade vändningar. Redan i början säjer en Stig pressat att ”Vi ser alla fram emot er nya bok”, medan en annan Stig håller en pennstump så hårt i handflatan att det börjar blöda, och en tredje räknar upp sina döda släktingar under det att skrivmaskiner dunsar ner från taket. Själva språket verkar närma sig ett slags utmattningsafasi – en Stig beskriver omständligt hotellkorridoren, ”i taket var det sådana här alldeles runda vita”. Och mitt i alltihopa kommer Anna Björks cigarettflicka in, Dagermans såriga emblem av modern/kvinnan, med sina fötter spröda som porslin – där har Svensson plötsligt sprängt in ett stycke från Dagermans pjäs ”Den dödsdömde”.

Ja, det är en knäpp, rörande och liksom blyg föreställning det här, där alla Stigarna till slut står skamsna i ett hörn. Och där en av de sista replikerna slutgiltigt gör Dagermans sista anteckning till en beskrivning av den dödsdömdes sista måltid: ”En strömming, mos, en öl och en liten klar. Det var gudomligt gott.”

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se