Träsmak i Gombrowiczs sista

I år är det hundra år sedan den polske romanförfattaren och dramatikern Witold Gombrowicz föddes. Något som uppmärksammats bland annat av Sveriges Televisions K-special vars program om just Gombrowicz sänts i repris nu på torsdag i SVT:s Kanal 2.

Samtidigt ger förlaget Modernista ut två av hans romaner. En nyutgåva av Pornografi, tidigare kallad Förförelsen samt boken Kosmos som först nu finns i svensk översättning gjord av Stefan Ingvarsson.

Redan i sitt förstlingsverk, novellsamlingen, Bakakaj. Pamietnik z okresu dojrze­wa­nia, drar Witold Gombrowicz in i en av de begrepps- och känslovärldar som han aldrig kommer att lämna: Ungdomen, omognad­en, formlöshetens och frihetens plåga. Den andra världen växer fram med tiden, men redan i hans första roman, Ferdydurke, 4 år efter Min­nen från omo­genhetens tid, alltså 1937, dyker den upp med full styrka: For­m­­­ens, formernas, formaliteternas, eller kanske ännu hellre: form­känslans diktatur – omogenhetens motsats och förutsättning. Frihetens begräns­ning och förbannelse.

I allt som han hädanefter skulle komma att skriva – pjäser, be­rättelser, essäer, dagbok, romaner, påhittade intervjuer, brev och be­kännelser; i Polen, i Argen­tina, i Frankrike; om konst, litteratur, teater, filosofi; om det polska, om det franska, om det tyska – så kommer den här ladd­ning­en mel­lan de två polerna, i olika förkläd­nader, i olika åld­rar, med olika kön, på olika platser att genomstråla den speciella litte­rä­ra ordning som vi till vardags brukar kalla, kort och gott: Gombrowicz.  

                     I Gombrowicz sista roman, Kosmos, från 1966, är det hårda och det mju­ka sammanflätat med en särskild frenesi. Där råder, som i den klassiska detektivro­manen, ett slutledningarnas och ledtrådarnas självhärskardöme, men alltsammans i omvänd ordning: ledtrådarna pe­kar inte bakåt mot brottet utan framåt och slutsat­s­erna förutsäger hand­­lingen i stället för att sammanfatta vad som har hänt. Den häng­da sparven pekar framåt mot pilen i taket, mot den strypta och hängda kat­ten, mot den strax hängda Ludwik, mot den ännu inte hängda Lena. Med andra ord: Här befin­ner vi oss i Wi­told Gombrowicz sedvanliga asso­cia­tionstyranni.

Vad som dock inträffar efter en tid tillsammans med Witold och Fux på det där pensionatet där de har hyrt in sig tillsammans med Léon och Bollan, Lena och Ludwik, Katasia och och och – vad som hän­der är att en viss träsmak infinner sig. Och träsmaken sätter sig inte först och främst i rumpan, som den kanske borde, utan i själva huvud­knoppen. Delvis har den att göra med Gombrowicz’ envist och kon­se­kvent kompri­merade stil, hans staccatomeningar, hans påträngande tvätt­listeprosa, emellanåt rejält av­brutet av en stadigare berättarpuls. Och möjligen ger polskan med sina gerundier, sina verb­burna personformer, sina möj­lig­heter till satsförkort­an­de participer stör­re utrymme för det korthuggna. Jerzy And­rzejewski lyckades ju skriva sin roman om barnkorstågen, Paradisets portar, i en en­da mening, utan att man blev riktigt på det klara med det förrän be­rättelsen själv satte punkt. Fast egentligen tror jag inte att träsmaken alls beror på språk­­för­flytt­ningen, Stefan Ingvars­son har gjort allt man kan begä­ra, och mer därtill, för att Gombrowicz ska vara sig lika lik på svenska som på polska. Och träsmaken är Gombrowicz’ egen.

Och jag föredrar att tro att den kommer från det envisa blickfånget i hans berättelse. Drivet hos Gombrowicz kommer alltid från en ensam tankemaskin, som stän­digt sveper och associerar över sinne­värl­den, dess sparvar och byxveck, dess van­ställda läppar, ben och spjäl­säng­ar, pilar och pinnar, och hönssoppa. Och det ge­ne­rerar en upp­lev­el­se av tillvaron som, å ena sidan, tvingas att hålla sig kvar, nere på var­se­bliv­ning­ens nivå, å andra sidan så snart den blir föremål för Witolds tanke lö­per amok i sin jakt efter ordning och löper amok i sitt försök att und­slip­pa ordning. Och mellan den intellektuellt beordrade varse­bliv­ningen och den intellektuellt obö­nhörliga sorteringen uppstår solipsis­mens hela motbjudande träsmak. Det är en värld där ing­en inlevelse är möj­lig: passion men ingen kärlek, gest men ingen meningsfullhet, be­gär men inget förblivande. Som läsare av den svartaste Gombrowicz, som i Kos­mos kan man bara leva sig in hur det vore om inlevelsen inte fanns.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se