Moa Herngrens nya bok gör Jenny Ascenbrenner arg.

Slutet gott allting äckligt

"Men nej, vill jag vråla, det ordnar sig inte!"
2:50 min

Livsspusselromanen har blivit en ny genre inom svensk litteratur, nu senast med Moa Hernrgens roman Jag skulle aldrig ljuga för dig.  Jenny Aschenbrenner är i grunden positiv, men ilsknar till över att det alltid ordna sig på slutet?

På baksidan av Moa Herngrens nya bok står det:

Cecilia bor med sin man och tre barn i en våning på Stora Essingen -/../ livet borde vara idealistiskt.

Ni fattar nog upplägget - Cecilias liv är naturligtvis inte idealiskt. Det fina lilla livet med man och barn och bostadsrätt, väninnor och karriär. Det skaver.

Genren - diskbänkschicklitt, vardagsnära relationsdramer ur det väletablerade mellanskiktet - frodas i medelklassens förlovade Sverige. Helena von Schweigbergk är en annan av dess främsta utövare.

Och jag är i grunden positivt inställd. Som många andra dagishämtande, pensionspararslarvande, lattesörplande människor så gillar jag att följa några likalevande samtida. De får gärna vara ännu mer fast i det särskilda lilla helvete som bara en äkta man, några barn och ett schysst jobb kan skapa när själen skaver mot normaliteten och ingen till slut kan uppföra sig anständigt.

Ja, så att jag slipper känna mig som idioten. I alla fall inte som den enda idioten.

Så långt uppfyller de här böcker sitt syfte. Ofta är det miserabelt hur dess kvinnliga huvudpersoner låter sig förtryckas av nån hopplös man och stympar sig själva i iver att passa in i varje roll som givits dem.

Moa Herngrens hjältinna Cecilia är ett sällsynt tydligt exempel - hon har anpassat sig bortom vansinnets gräns och den vrede som vuxit sig stor och vild i henne pyser ut som galna överloppsgärningar i det lilla, värre är att hennes barn vuxit upp i ett känslomässigt vakuum som verkar ha skadat dem på djupet.

Det är faktiskt lite skakande, hur vanlig vanlighet kan bli så farlig och borde berätta något som är värt att ta på allvar om blanka kvinnor i blanka hem. Det hade kunnat göra det. Om inte det allra sista kapitlet hade ägnats åt att sopa ihop, och släta över. En smidig skilsmässa, nytt liv, allt blir bra.

"Det ordnar sig" ekar det från boksidorna. Det gör nästan alltid det i slutet av de här böckerna.

Men nej, vill jag vråla, det ordnar sig inte! Inte så lätt, inte utan ärrbildningar, inte utan att hela jäkla pusslet rivs upp, också de bitar som sitter fast på djupet, och läggs på nytt.

Istället målas bara ny färg på samma gamla yta, en ny nyans som kan putsas lika blank som den förra. Och det som kanske var menat som en tröstande klapp på kinden landar istället som en örfil: "du ska inte tro att något någonsin förändras, egentligen".

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".