Umberto Eco - med nyckeln till en skattkammare

Rosens namn - det var en bok som för tjugo år sedan verkligen drabbade världen och gjorde den lärde semiotikern Umberto Eco till en man på allas läppar. Sedan dess har han blivit något av ett litterärt fenomen - både lärd, framgångsrik och med smak för bisarra historier.

Och redan genom att bläddra i hans nya bok förstår man att den skiljer sig från andra nya, moderna romaner, den är full av gammaldags illustrationer.

Mikael Timm har sökt sanningen om Drottning Loanas mystiska eld, i översättning av Barbro Andersson.

Inte vet jag vem drottning Loana är, och det är ju dumt av mig. Men, ”det är inget brott att vara dum” brukar jurister suckande förklara rättsläget för upprörda klienter. Nej, det är faktiskt helt OK att inte förstå. Just därför är det lite misstänkt med människor som verkar förstå allt.

Umberto Eco är en litteraturens brottsling. Han far från konferens till konferens, han kan kyrkohistoria, filosofi, vet en hel del om matematik, spelar flöjt, behärskar musikteori, kan rabbla vilka som tecknade de bästa Kalle Anka avsnitten.

Inte undra på att kritiker och konkurrenter inför allt detta lite matt brukar invända att han inte är ”någon riktig romanförfattare”. Sant är att Umberto Eco inte har mycket med 1800-talsromanen att göra. Han har närmare till Musse Pigg och Thomas av Aquino än till Ibsen och Dickens. Han är lärd, inte spränglärd utan bubblade lärd, det stiger kunskap ur hans texter som bubblor ur champagne.

Eco är inte mannen att följa ett spår, han vill gå alla. Samtidigt. Och inte har han lugnat sig med åren. Den nya romanen, Drottning Loanas mystiska eld, kretsar kring döden och åldrandet men är inte sorglig, det finns så mycket att se, så mycket roligt att berätta.

Huvudpersonen Gianbattista drabbas av ett slaganfall, vaknar upp utan att veta vem han är och hur han levt. Har han varit förälskad i sin medarbeterska? Vem är hans hustru? Vad heter hans döttrar? Han minns inte om han varit i en stad - men han minns vad han läst om staden. Säger läkaren något konkret svarar patienten med ett citat. Ja, allt han läst sitter kvar.

Att ha en romanhjälte vars liv består av texter tilltalar uppenbarligen Eco. Men för första gången är Eco också textuellt eftertänksam. Gianbattista återvänder till huset där han växte upp för att få reda på vad som format honom. Doften av torkande äpplen blir lika viktiga som böckerna i farfars bibliotek. Sinnesförnimmelser och texter smälter ihop. När han läser om en hjälte som bara äter frukt knaprar han själv nötter. Sin kropp sköter han inte och blir sjuk på nytt. I sjukdomens dimma stiger ungdomens alla seriehjältar och figurer ur äventyrsromaner fram på nytt, de förebådar kärleken men vittnar också om fascismen och kriget.

Visst, en erfaren romanförfattare skulle ha strukit, men nu är Eco en upptäcktsresande från äventyrsböckernas tid, lika genial som barnslig. Så glad över boktryckarkonsten att han inte kan låta bli att smycka sin bok med bilder på gamla bok- och skivomslag och serier, ungefär som ett barn som trycker en egen tidning.

Ingen strikt roman alltså, men Umberto Eco har nyckeln till en skattkammare och Drottning Loana glöder. Det parti där seriehjältarna blir kärlekens och dödens försångare är en vidunderlig upprättelse av populärkulturen och det riktiga och viktiga i att tro på sagor, hjältar och äventyr – hur skröplig kroppen än är.

Mikael Timm

mikael.timm@sr.se