Anneli Furmarks "Till jordens medelpunkt" och Henrik Bromanders "Smålands mörker".
recension | serier

Serieromaner i den högre divisionen

3:22 min

I floden av nya svenska serieromaner har två av genrens främsta utövare kommit med varsitt nytt album. Anneli Furmarks Jordens medelpunkt och Henrik Bromanders Smålands mörker - två berättelser som vinglar på gränsen mellan fiktion och biografi.

Vill du föreställa dig framtiden, frågade George Orwell retoriskt en gång, tänk dig då en känga som trampar på en människas ansikte - för evigt. Det var förvisso i relation till den annalkande fascismen i Europa, men frågan är om inte Henrik Bromander gett honom rätt även i Sverige 2012.

Bromanders drygt 600-sidiga serieepos Smålands Mörker börjar med huvudpersonen Eriks första minne. Hans pappa kommer hem på natten så full att han bajsat på sig. Med de smutsiga kalsongerna i handen misshandlar Eriks mamma sin nakne make. Det som följer är en skickligt vävd berättelse där all jävulskap, olycka och förnedring som kan drabba en människa drabbar Erik, som i en hopplös jakt på mening och värdighet i tillvaron söker sig till fascismen.

Med skoningslös precision skildrar Bromander allt det fula i livet och mänskligheten, i vissa stunder så effektivt att man blir yr och illamående.

Metaperspektivet är ständigt närvarande. Erik skriver självbiografiska serier och upptäcker Galago - serieförlaget som gett ut Smålands Mörker - men på grund av deras vänsterkaraktär vill inte han ha med dem att göra. "Skott i nacken på dem", säger han istället.

Heder åt Bromander för att han, genom sina barnsliga teckningar, lyckas mänskliggöra en individ som Erik. De fruktansvärda åsikterna till trots blir han en person som man kan förstå och sympatisera med. Heder åt Bromander som utan pekpinnar visar vikten av förståelse och empati människor emellan i ett land och en tid där vi alla bara är ett eller två snedsteg bort från samhällets absoluta botten.

I kontrast till Smålands Mörker blir Anneli Furmarks Islandsskildring Jordens Medelpunkt en vacker och vemodig ögonblicksbild från det allra mest normala. Sextonåriga Axel och hans mamma bjuds på en resa till Island av hans mammas nye man Toralf. Alex tycker varken om Island eller Toralf, och mamma Marie är ständigt orolig. Avskalat och skickligt berättar Furmark en enkel historia som, sin sorgsenhet till trots, ger en känsla av att livet ändå kan vara meningsfullt och sällsamt. Med tusch, akvarell och vanliga färgpennor skildras Island i en färgskala av blått, orange, grönt och brunt, och många av serierutorna är så vackra att de skulle kunna stå som självständiga konstverk.

Till skillnad från den kvävande smutsen och råheten i Smålands Mörker ger Furmark tillvaron i Jordens Medelpunkt en estetisk skönhet som är oberoende av människornas tillkortakommanden.

Sällan har jag läst så långtgående och grundligt berättade historier i svenska fiktiva serieromaner, och jag märker hur jag ständigt undrar vad som är självbiografiskt och vad som är fiktion i texterna. Kanske beror det på serievärldens långa tradition av självbiografier. Samtidigt finns det en alldeles särskild äkthet i båda berättelserna. Betyder den trovärdiga fängelseskildringen i Smålands Mörker att Bromander själv suttit inne? Har Anneli Furmark själv gått vilse i Islands dimmoln? Spelar det någon roll? Kanske är funderingarna som väcks bara ett tecken på att trovärdiga, fiktiva serieromaner först nu börjar vinna sin litterära auktoritet.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista