Roslund och Hellström. Foto: Peter Knutson

Hårdkokt och inkännande – en tveksam kombination

Anna Tullberg om "Två soldater" av Roslund och Hellström
2:40 min

Författarduon Anders Roslund och Börge Hellström skriver underhållande kriminalromaner om reella samhällsproblem. Nu är de tillbaka med en riktig tegelsten; "Två soldater". Den här gången handlar det om gängkriminalitet i en sliten storstadsförort.

Vad är det för kriminella varbölder som växer i våra åsidosatta förorter? Här är något stort och riktigt obehagligt på gång, det blir inte som vi tror och den förgörande stenen är satt i rullning för länge sedan. Två diktrader av Werner Aspenström dyker upp i mitt huvud. "Varför spärrar ni förstädernas gator? Den ni väntar passerar inte förstäderna".

Aspenströms dikt och "Två soldater" bär på samma ödesmättade ton. De vi väntar är redan här.

"Två soldater" är motsägelsefull - hårdkokt och blödig på samma gång. Författarnas sympatier finns både hos det kriminella gänget, hos Gabriel och Leon som bägge saknat pappor under uppväxten bland de slitna hyreshusen. Men också hos poliserna som gör sitt bästa för att skapa ordning, även om samvetet påminner om att varje ingripande måste få framtida konsekvenser. En pappa som sätts bakom galler, kan ju inte vara på plats när sonen växer upp och tvångsmässigt upprepar mönstret; knarklangning, stölder, rån, misshandel och mord, med slutdestination säkerhetsklassat fängelse.

Jag är inte helt säker på att jag tycker det är en lyckad kombination, inkännandet och inhamrandet, inte på så här många sidor.
I Roslund och Hellströms förra bok, "Tre sekunder", var spänningen olidlig nästan hela vägen, och språket stod aldrig i vägen. Den var ett paradexempel på en lyckad deckare. I "Två soldater" tar tid innan själva händelseförloppet drar igång, först efter tvåhundra sidor är det full fart framåt.

De rent språkliga greppen, till exempel de korthuggna dialogerna där förnamnen upprepas av den som pratar, faller på eget grepp och blir för mig en irriterande kliché.

Slutet på "Två soldater" hastar jag förbi, för det som är viktigt är redan sagt. Och när jag väl läst klart retar jag mig på att boken tog så lång tid att läsa. Ändå har innehållet smittat mig; det är trovärdigt och har gett mig något jobbigt att tänka på. Alla dessa unga män till synes utan framtid, som ingen bryr sig om.

Men boken tappar balansen där mittemellan spänning och samhällskritisk roman. Jag tycker författarna borde valt sida.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".