Ärrade muskler och plutande läppar i Alexander

Imorgon fredag har Oliver Stones storfilm Alexander Europapremiär. Efter filmer som Plutonen, Född den 4 juli och Natural Born Killers har den 7-faldigt Oscarsbelönade regissören nu tagit sig an att skildra den mytomspunne Alexander den Store på film.

Och i bästa Oliver Stoneanda är det en berättelse om krig och politik - en tragedi med familjemord, lömska kvinnor och äkta manlig kärlek.

Var Alexander den store en hjälte, en godhjärtad humanist som strävade efter folkens förbrödring och förståelse? Eller var han en äregirig krigarkung som plundrade med nöje och dödade utan urskiljning?

Om detta har de lärde tvistat men Oliver Stone har bilden klar för sig - den unge guldlockige makedoniern var visserligen sugen på ära och berömmelse och ville bli en ny Akilles, men i själ och hjärta var han en inkännande sökare med mänsklighetens bästa för ögonen.

Så Stone ger sig ut i den mytologiska myllan med hästar och kameler, elefanter och lejon, påhittiga dekorbyggare, arkeologiskt kunniga scenografer och så tusentals och åter tusentals statister.

Ja det är nåt Herkulesarmat över Stones ambition att göra berättelsen om Alexander rättvisa, allt ska med - modersbundenhet och fadersuppror, homoreotik och mytbildning.

En örn cirklar ödesmättat över slagfältet, solen steker. De svartsminkade perserna väntar på anfallssignal. Snart ska hjälmar genomborras, knäskålar krossas och blodet dränka öknen. Slaget vid Gaugamela är berömt och Oliver Stone låter det bli en av filmens flera dramaturgiska höjdpunkter.

De tre timmarna avslöjar en regissör som är förälskad, inte bara i sin historia utan i sina bilder och sina skådespelare. Han dröjer gärna länge vid Alexanders ögon. Hjälten själv spelas av en blonderad Colin Farell och hans största insats är att få ögonen att blixtra av ärelystnad, tåras av kärlek och glittra av humanistiska visioner. Punkt. Sedan låter Stone kameran glida över oljiga, ärrade muskler och plutande läppar, smeka krigarnas fasta lår och de få, tillika lömska, kvinnornas dekolletage. Så ställer han plötsligt om skärpan och allt blir suddigt.

Det yttre höljet - det rent filmiska är förstås oklanderligt. Anslående och överdådligt och storslaget och vad det nu finns för adjektiv att ta till. Men resten - det där som kallas innehåll - det är allt en ynklig liten mask till manus och den har man trampat djupt ner i ökensanden.

Elin Claeson

elin.claeson@sr.se