Bob Hansson är inte Bruno K Öijer

Med diktsamlingarna ”Heja världen!” och ”Lugna Puckarnas Mosebok” har poeten Bob Hansson gjort sig känd som en av den yngre poesins frontfigurer.

Nu är han tillbaka med nya diktsamlingen ”Här är vi”.

Bob Hansson är en av de få poeterna som verkligen säljer och alla som varit på någon av hans uppläsningar kan vittna om klasarna av unga tjejer – dom ser ut precis som Bob och sitter längst fram med en blick som ropar välj mig.

Jag hör hans röst, jag hör hans rytm när jag läser. ”En man känner igen mig och börjar stamma./../ han säger att jag är hans och hans frus största idol. /jag blir nervöst glad och bugar. /Då säger hans fru att det är jag inte alls/det är Bruno K Öijer./Jag säger att jag gärna är tvåa efter honom. /Men det är du inte heller. /det är Maria Wine som kommer tvåa”. Slut på citatet och Där. Där kommer skratten från publiken. Jag hör dom medan jag läser och jag hör att Bob hör dom medan han skriver. För det här är ingen bok som vill läsas i tystnad, korrekt och fin med hårda pärmar, utan den är gjord för Bob Hansson att knöla ner i väskan på turnén, säljas billigt efter uppläsningarna, med korrekturfel och undergroundkänsla på köpet. ”det här är en dokudikt”, står det i boken. ”allt som händer i den här dikten har hänt på riktigt/ ingenting är alltså påhittat”, skriver han. Jag tror att han är ute efter en autentisk känsla som ska sprida sig över sidorna. Och man ska få illusionen att Bob, han skriver rakt upp och ner, en enda lång dikt om livet, ensamheten och världen. Det är ingen lätt genre, den manliga långdikten som ska ge röst åt samtiden. Det är en så pass krävande uppgift att det blir uppenbart: Det är nånting som Bob Hansson inte har. Han gör inte så mycket med språket, dikten blir aldrig större än honom själv. Och han är ganska liten. Nä, han är ingen stor poet. Och det bästa i den här boken är när han skriver om just det. ”Jag är så himla trött på att klä i min egen sorg. / Jag är inte något geni. / Jag är en papegoja som har fått hybris. / Jag drömmer om en flock att vara med i.” Där uppfyller han ett av den manliga långdiktens absoluta kriterier: Ärlighet.

Bob Hansson är bra på ärlighet. Riktigt bra. Dessutom är han bra på att slita ner och skita ner poesin och även om det redan är gjort hundra gånger om, så kanske varje land och varje tid behöver en sån poet. Vi har Bob. Det kunde ha varit mycket värre.   

Marie Lundström

marie.lundstrom@sr.se