August Strindberg 1886. Foto: Scanpix
Litteratur | recension

Rå-skrift som river och gör ont

3:23 min

För drygt 30 år sedan inleddes utgivningen av Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk. Redan från början var det strid om den långsamma utgivningstakten, de omfattande vetenskapliga kommentarerna och senare har det varit bråk kring pengar och personer. Men med utgivningen av den famösa Ockulta Dagboken närmar sig Nationalupplagan äntligen mållinjen.

Jag gillar dagböcker. Andras såklart. I min egen står ju bara det jag känner till. Bäst är Ockulta Dagboken. Den är litterär genforskning, en DNA-text i vilken man finner koderna till Strindbergs andra verk och dessutom ett otal uppslag till det han inte skrev, pjäsen om Napoleon till exempel. Och uppslag till en del man skulle vilja skriv själv, så fungerar makterna när de är på gott humör.

Men för att hålla sig till det som faktiskt hände – svårt när det gäller detta verk – så förde Strindberg dagbok under 12 år från 1896 till 1908 och eftersom Strindberg var så härligt omogen och inte utvecklades lineärt men däremot ständigt ändrade åsikter, perspektiv och världsbild kan man dyka ner var som helst. En del dagar skriver han bara en rad eller två, men ibland  skenar texten i flera sidor.

Tidigare har den del av Ockulta Dagboken som handlar om förhållandet till Harriet Bosse funnits som vanlig bok. 1977 gav Gidlunds ut en faksimilutgåva som är mycket vacker men lite svårläst eftersom Strindbergs stil kan vara knepig att tyda.

Nu kommer en kassett med tre band: en kopia av sidorna med handskrift och Strindbergs teckningar och inklistrade tidningsklipp; en utskrift av texten –också med tidningsklippen - i vilken man med modern teknik också får med det Strindberg strök över och så kommentardelen där forskarna än en gång visar att de trots allt umgänge med Strindberg icke lärt sig att skriva kort.

Men varför vara småsint?  Varje strindbergsläsare lever i den oroligaste av världar så när nu själva dagboken går att läsa utan ansträngning är det bara att dyka ned. Man kan strunta i det nördiga trasslet med datum och namn. Det roliga är att vara inne i Strindbergs huvud där tankarna ändrar form i masugnenss hetta, stöter samman så det skräller, trasslar ihop sig till atomnystan och rätas ut igen. Det är twitterkort, rappt, roligt. Fåglarnas sån, ett spelkort på marken, kärleken till Harriet Bosse, ett barn som frågar efter tiden, Dreyfussprocessen – där Strindberg var emot frikännande - allt har med vartannat att göra.

Energin kommer ur hans egen oro. Under större delen av de 12 åren var Strindberg deprimerad och smärtan är inget spel, ingen lek med framtida verk. Det här är i flera bemärkelser rå-skrift som river och gör ont. Men naturligtvis finns här  – det är ju Strindberg - de snabba blänken av humor, ett fönster slås upp, frisk luft strömmar in, Strindberg blir på gott humör och skriver satir eller skriver satir och blir på gott humör.

Det är en text för deprimerade som vill bli glada och för glada som anar att skrattet kan vara en fasad. Det är en blottad själ, en grimas och ett fniss. Det är kärlek och svek. Det är sanning. Ombytlig sanning.

Det är kärnan av Strindberg och en av få möjligheter att få läsa vad demonerna tänker på. Så nu får allt Norstedts ge ut texten som pocket också så att alla oroliga själar har råd att träffa sin broder.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista